Life oh life!

Nu håller inneboende på att flytta in sina grejer. Det ska bli kul att bo ihop med någon igen. Jag har faktiskt aldrig bott helt själv. Det kanske ni inte visste om mig. Jag har alltid delat med någon om det nu varit rumskompisar eller familjemedlemmar. Som lillasystern i en familj så får man mycket uppmärksamnhet men man blir också lite idiotförklarad för att man liksom inte skulle klara av de som de andra klarar.

I natt drömde jag att jag var 43 år och ägare till en bohemisk nattklubb. Det var trägolv, stora speglar, kristallkronor och stora fåtöljer och såklart ett schackrutigt dansgolv. I drömmen hade jag en älskare som var polis som hjälpte mig med säkerheten på klubben. Sen en kväll så blev det ett sort slagsmål för två rivaliserande gäng råkade mötas på min klubb. Då fick polisen kalla på förstärkning. Det var kul. Jag skule vilja driva en nattklubb och såklart fiffla och sånt. Haha.


Igår hade jag en diskussion med min pappa om det här med litium. Jag mår ju bra av att äta den medicinen. Jag är ju uppenbarligen bipolär. Efter att ha läst igenom den bloggen så tycker jag att jag framstår som mer manisk än depressiv med allehanda projekt i görningen. Jag gör av med mycket pengar på strunt som en bipolär person ofta gör. Jag tar mycket risker hela tiden och sylta in mig i konstiga situationer. Om jag inte hade ätit litium hade ju det här blivit 100 ggr värre. Jag blir då psykotisk och hör röster och tappar verklighetsförankringen när jag inte äter litium. Så summa summarum jag ska äta medicinen annars blir jag sjuk. Det är tråkigt det här med vikt uppgången men det behöver ju inte bero på medicinen. Ja menar det finns ju många smala som äter litium. Jag tror att det varit en bidragande faktor men inte en orsak till viktuppgången. Jag tror att jag är en känslomässig ätare som äter för att döva känslor osv. Jag måste komma till botten med vad jag använder maten till och hur jag kompenserar med godsaker när jag mår dåligt.

Tänkte mycket på det här med verkligheten och livet. Jag tror att vi får vår världsbild från massmedia först och främst. Vi matas hela tiden med bilder på hur vi ska vara och se ut. Jag kollade på landet brunsås igår och där handlade det om att staten bestämmer hur vi ska äta. Vi behöver en mall för hur vi ska bete oss därför tycker många att det känns tryggt att det kommer rekommendationer på hur mycket bröd och grönsaker man ska äta. Likadant tror jag att det är med självförtroendet och begreppet lycklig människa. Man ska liksom ha en partner och ett arbete annars är man liksom misslyckad. Vi läser om andra människor med lyckade relationer och framgångsrika karriärer och speglar oss i denna idealbild. Men tänk om man bara skulle bestämma sig för att fan jag skiter i det det där. Jag må vara sjukskriven och singel men jag har ändå tak över huvudet och mat på bordet. Jag är bra som jag är jag behöver ingen partner som liksom bekräftar mig som människa. Jag duger som jag är. En bra självbild kommer inifrån och man måste jobba med de inre bitarna först och inte tro att yttre faktorer skulle göra en lycklig.