Mina planer för hösten är att gå ner i vikt, samt få bättre självförtroende och ta mina 30 universitetspoäng! Jag vet att jag lever lite destruktivt men jag ska sluta upp med det. Jag ska bli hälsosam och liksom börja tycka om mig själv mer. Hur nu det ska gå till. Har ni några tips hur ni brukar göra?
Jag har hört att den dag jag är gravid måste jag sluta med mina litium. Man kanske kan ta något annat under tiden som inte är skadligt för fostret. Men all medicin är väl mer eller mindre skadlig för fostret. Eller? Jag kanske inte ens får några barn. Det kanske inte blir så. Men jag önskar att det blir så.
I skolan är alla så unga. Man bara men vafan ska inte ni vara ute och resa jorden runt nu, ni har ju fan hela livet framför er men nej de vill sitta i skolbänken igen. Jag hoppas att jag får några kompisar i skolan. Jag har redan börjat prata med en som jag gav bort en text till.
Apropå det där med barn... På Huddinge säger de att man visst kan äta litium under en del av graviditeten. Det viktigaste är att litiumet är utsatt eller väldigt lågt när man blir gravid och under de första månaderna. Risken för insjuknande sägs vara störst i slutet och i samband med förlossning, och då ska det enligt Huddingeläkarna vara lugnt att ha en normal litiumkoncentration.
SvaraRaderaMed andra ord bör man planera en graviditet och se till att hamna hos specialistmödravården, som kollar att fostret inte påverkas.
Under mina tio första år som litionist har jag också fått höra att man inte kunde skaffa barn på litium. Detta har fastnat ordentligt i huvudet, och även om Huddinge jobbar hårt på att försöka få en att känna sig som en normalfungerande människa tänker jag av många skäl att barn nog inte är för mig.
Hoppas att du är envisare och genomför dina livsprojekt, och att du får tillgång till den senaste informationen genom din läkare.
Det låter hårt, men som bipolär ska man tänka både en och tusen gånger innan man skaffar barn - för barnets/barnens skull. Även om jag velat ha barn hade jag avstått med tanke på barnens uppväxt, jag anser helt enkelt inte att det är rätt att vara så egoistisk att man skaffar barn fast man vet att man har en potentiellt allvarlig psykisk sjukdom. Det är en kontroversiell åsikt och det är jag medveten om, men risken är också stor att man insjuknar och går från typ II till typ I och blir riktigt manisk under graviditet och under bebistiden. Det är inte rätt mot barnet helt enkelt. Så tycker jag.
SvaraRaderaGillar att du Bea dragit igång ett tankeforum kring bipoläritet och graviditet!
SvaraRaderaMin tanke liknar till viss de Jennys, även om jag redan har siffran 1 bakom diagnosen och inte riskerar att bli mer manisk än jag redan kan bli. Haha! Men sen är det det där med heriditeten. Med det menar jag inte att det inte ska få födas barn som riskerar att utveckla sjukdomen, utan att jag nog inte kan vara den bästa föräldern till någon med samma sjukdom som jag.
Så är det med min bipolära brorsa; jag kan inte vara den bästa syrran. För när han sprakar sprakar jag och när han deppar deppar jag.
Men även om jag inte tänker anta uppdraget anser jag det inte vara fel av en allvarligt psykiskt sjuk person att göra det. Världen är inte befolkad av bara friska, välanpassade människor, och det tror jag att ett barn delvis kan förstå och läsa sig något av. Det viktigaste är väl att den sjuka föräldern inte är ensam i sitt föräldraskap, utan att barnet är omgiven av flera stabila vuxna och mycket kärlek. Kan man ordna det kan man nog klara mycket.