Minns inget av mitt liv. Vilka jag har pratat med, vad jag har gjort och vad som har hänt. Mamma, jag är jätteledsen. Vet inte om jag kan gå ut ikväll....Jag älskar min familj och mina kompisar men jag vet inte. Jag älskar inte mig själv. Jag är trasig. Jag är ledsen och olycklig. Jag tänker inte göra något dumt. Jag är inte självmordstypen. Men det gör så ont. Totalt jävla mörker älskling.
Jag tappade ena påfågelsörhänget. Ja vill inte in på psyket. Så jag håller mig i schakt. Sköter medicineringen och försöker att hand om mig själv. Jag har respekt för läkaren som behandlar mig men jag vet inte om han förstår hur dåligt jag mår. Men kan man begära att en annan människa kan förstå. Kan man?Jag vill gå till en bra psykolog och jag tänker lägga undan pengar till det. På affektiva enheten kan man ansöka om terapi och jag skulle göra det med sjuksyrran. Så då kanske jag slipper betala.
Jag vet inte inte vad jag ska göra med mitt liv. Jag vet att jag har begåvning men jag vet inte hur jag ska kanalisera den. Nä nu sminkar jag mig en gång till och går på burlesqueshowen och kollar på vackra tjejer. Man kan ju spraya lite jag mår bra feeling. Men jag ska nog vara försiktig med alkoholen.
Jag har också minnesluckor, ganska allvarliga sådana. Det är delvis från barndomen, de är skapade av mitt undermedvetnas självbevarelsedrift tror jag - min barndom var kass med föräldrars missbruk och misshandel av mamma. Jag trillade aldrig dit men jag slog mamma medvetslös en gång när hon försökte strypa mig med ett kvastskaft. Andra minnesluckor har med bipon att göra, när jag varit hypomanisk minns jag inte vad som hänt eller vilka jag pratat med efteråt. Det är visst vanligt, säger min läkare. Kram på dig Bea.
SvaraRadera