Min pappas kusin Marianne tog livet av sig 1986. Då var hon 30 år gammal. Jag brukar tänka på Marianne. Hon var vacker som flicka och sen blev hon ful över en natt. Hon började supa och röka hasch i 13 års åldern. Sen blev hon galen. Hon stal en häst ur ett stall som hon red iväg på. Filmen om psykoser ska tillägnas Marianne. De sista åren jobbade hon på en kringresande cirkus och var tillsammans med en eskimå. Hon tog tabletter och gick ut och lade sig i skogen för att somna och aldrig mer vakna. I brevet skrev till sin familj och sina vänner att de inte var deras fel.
Jag brukar ofta tänka på vem hon var. Varför hon förlorades i vansinnet och vad det var hon inte kunde leva med.
Det finns många som Marianne. Min mamma, Sara som gick i parallellklassen i högstadiet. De tar livet av sig. Jag tycker inte att man ska klandra dom för livet är hårt som det är. Jag har aldrig någonsin försökt ta livet av mig. Jag kommer inte göra det heller. Men jag kan förstå varför. Smärtan blir för stor...ja jag vet inte det behövs inte förklaringar. Det är bara som det är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag publicerar din kommentar efter att ha läst den. Your comment will be published after I have read it.