Igår hamnade jag i en liten kris. Jag hade möte med handledaren och hon sa att jag ligger efter och att jag inte hade hittat någon litteratur. Jag vet inte om jag kommer kunna skriva denna uppsats nu. Det känns som om jag tar för lätt på det. Jag menar om jag inte skriver denna uppsats så får jag ju inget csn nästa termin. Jga vet iofs inte om jag ska ta nåt mer csn eftersom jag redan har så mycket skulder. Och sen så känns det som ett enormt misslyckande om jag inte skriver uppsatsen. Men jag är dum för jag har sysslat för mycket med annat och jobbat många pass och så.
Jag började gråta. Jag fick dödsångest i nya lägenheten-.en självmordslägenhet på 21 kvadrat. Jag har ju fan aldrig bott själv förut ju och hur ska det här gå? Jag gick hem till pappa och pratade med Linda och Jörgen och de var snälla faktiskt och sa och berättade hur de kände när de flyttade hemifrån. Ni får gärna komma med pepp och berätta hur ni kände och lite tips och råd för att mota bort ångesten. Om inte det här blir bättre så hyr jag ut den i andra hand möblerad. Jag känner mig som ett stort barn som reagerar på detta sättet. Jag är ju fan över 30 och jag har ju bott i eget boende förut när jag var i New York för 10 år sedan men då delade jag med andra. Borde fixa det.
Tror jag måste söka akut hjälp för igår när jag mådde som sämst funderade jag på att beställa en taxi och köra till Västerbron men då skulle nog polisen komma och ta mig om de inte skulle tro att det var en konstkupp. Min mamma tog ju livet av sig och jag vill inte göra som hon. Jag tycker att det är fel. Inte för att jag anklagar henne för hon hade ett svårt liv mestadels. Men jag hörde mina egna hjärtslag och tänkte på hur levande jag är trots allt och att jag inte vill dö. Men jag behöver hjälp. Nu.
Gumman! Du ska INTE ta livet av dig! Du är en viktig person för alla oss - din familj, dina vänner, dina läsare. Du har massa kvar att uppleva; böcker att skriva, killar att träffa, roliga grejer att göra... Att komma efter i skolan är ingen panik. Jag har också gjort det. Du får bara lägga mer tid på det nu, och om uppsatsen drar ut på tiden så är det så. Hell, jag skrev på min magisteruppsats i 2,5 år. Och självklart är det en stor och lite skrämmande händelse att flytta hemifrån - det är det för alla. Men du kommer vänja dig snabbt och du har ju din pappa så nära, det är ju bara att titta förbi där när du känner dig ensam. Men tvivla inte att söka hjälp om det känns för mörkt. Du behövs Bea! Många kramar från din vän Sara
SvaraRaderaJag kände bara en stor lättnad när jag flyttade hemifrån, men jag var i krig med min mamma (hon söp) och jag har alltid varit en ensamvarg. Därför var det bara skönt för mig att flytta hemifrån. Det är inte samma för alla, men du vänjer dig och jag tror att du kommer att gilla att få rå om dig själv om du bara ger det tid.
SvaraRaderaBea, minns vad jag skrev till dig bara för lite sedan - be om hjälp INNAN det blir för illa. Gör det nu. Ring centraljouren och åk dit, fråga din pappa om inte han kan åka med dig om du inte vill vara själv. Våga gråta och våga visa att du mår dåligt, det är faktiskt en fördel där. Du FÅR må dåligt, det är så. Jag lovar. Kram!