Kompisar

Vissa människor har en massa kompisar som de hittar på roliga saker med. En sådan person är min syster Linda. Hon och ett tiotal andra tjejer gör spännande utflykter och går på middagar hos varandra. Nu är jag och min syster väldigt olika även om vi har ganska lik röst och utseende. Linda har väl ett behov av att umgås med många vänner och jag har väl inte det på samma sätt. Men jag kan ändå bli avundsjuk på henne för att hon har det så bra. Jag har några kompisar. En som jag inte ska nämna vad hen heter är försvunnen. Hen svarar inte på sms längre eller när man ringer. Sen har vi K som har två barn och bor i villa. Vi hörs inte så ofta nuförtiden. men när vi hörs känns det ganska bra. Sen har jag ju P men vi hamnar oftast i luven på varandra. Jag har några andra kompisar också och många bekanta. ofta när jag går til t ex Carmen eller Trädgården är någon bekant där och man får prata lite. Det uppskattar jag! Men jag är mest för mig själv. Nu har jag fått kontakt med några på grupper för psykiskt sjuka på Facebook. Det kan ju vara bra att umgås med någon som också mått dåligt. Men det betyder ju något att jag aldrig kommer fram när jag ringer till någon. Ibland kan jag tänka att det inte vill vara med mig för att jag är så fet och psykiskt sjuk.

Min pappa umgås mest med barndomsvänner som växte upp på nästan samma gata i Hökarängen på 50-talet. Han har aldrig sagt att han känner sig ensam och sviken för att ingen ringer. Men han är ju man och tillhör en annan generation. Han umgås också mycket med sina två yngre bröder.

Jag kommer inte ihåg vad min mamma hade för kompisar men när hon var frisk var hon mycket social och utåtriktad.