Liten

Det är en sådan där grå dag och när man går ut har människor börjat få sådana här förstelnade ansiktsuttryck av kylan och mörkret. Jag har rört på mig och med en sådan här tung kropp så gör man ju av med jättemånga kalorier av minst rörelse. Ställde mig på vågen och konstaterade att jag gått ner 1 kg på en vecka. Det är bra. Jag klarade t om kryssningen men jag åt inga chips och drack bara vatten emellan måltiderna och det var väl det som gjorde skillnad. Jo, det är inte fel på mitt intellekt och jag förstår att det är färre kalorier in och fler ut som gäller men det är det här psykologiska biten som är tuff. Maten betyder så mycket för mig, det har ett sådant laddat värde.

Annars lunkar allt på. Jag går till jobbet och håller på med skolan efter bästa förmåga. Jag är mycket nervös över att få reda på vad jag får på tentan! Tänk om jag kuggas då blir det ju jättemycket extra jobb. Om läraren är snäll så kanske han låter mig komplettera men jag vet inte jag tror han är lite kompromisslös, jag har fått den känslan. I framtiden tror jag att jag kommer att bli arbetsnarkoman för jag tycker om att jobba. Jag har även svårt att säga nej och jag är kreativ och löser saker utan fråga chefen varje gång. Det tror jag uppskattas.

Vem är jag när jag inte sysselsätter mig med en massa saker? Jag läser lite och kollar på tv, är mycket ute på internet och läser bloggar. Jag är väl som folk är mest men ändå inte. Jag tänker mycket kring livet och alla virrvarr som är tillvaron. Hur absurt allt är och hur mycket galenskaper det finns i världen. Vilken liten människa jag är men att jag ändå är viktigt i det stora hela. Det är vi alla.