Kämpen

Jag som är så dålig på att läsa måste komma igång nu. Jag beställde Knausgård "Min kamp" 1 & 2 på pocket. Läste att karl'n har sålt över 200 000 böcker. Han verkar vara en riktig mansgris som skådar sig själv i naveln. Men skriva kan han och jag hoppas han kan väcka läslusten i mig. Jag tror det!

Jag mår väl och okej men får inte saker att gå ihop. Jag har skitsvårt att koncentrera mig och jag orkar inget. Pappa sa att det gäller att man bara kommer igång. Jag vill bara sova. Det känns svårt att navigera sig fram i livet. Det är stiltje och jag har ingen vind i seglen.  Vet inte varför jag är så moloken. Jag har kul ibland och lever upp som när jag var och fikade med min coach. Men sen kommer jag hem så kommer eftertänksamhetens kranka blekhet över mig. Eller mer känslan av att jag inte duger nåt till att ingen vill ha mig osv. Ja så är det. Men jag måste bemästra dessa känslor inte vältra mig i dem. De får liksom inte bestämma och förstöra allt. Det är vissa saker jag måste kämpa med. Jag kommer alltid att få göra det. Som det här med ordningen t ex. att jag har hela och rena kläder på mig. Att jag gör något vettigt om dagarna osv. Jag förstår inte vad det betyder att man älskar sig själv. Man kanske ska visa sig själv respekt och ta hand om sig själv på bästa sätt. Man kanske ska vara lycklig i alla fall så gott det går.

14 eller 32?

Det känns som jag lever en rätt skyddad tillvaro från allt ont. Jag menar jag har inga riktiga problem! Jag har inte cancer jag blir inte misshandlad och våldtagen varje dag med den jag lever med. Ja listan på svåra problem kan göras lång. Bipolär sjukdom är ju visserligen en allvarlig sak men den går att kontrollera. Fetman är ju självförvållad iallafall delvis. Jag har bostad och jag har mat på bordet. Vad är det jag gnäller över? Jag har märkt att jag med åren har blivit lite cynisk. Jag var inte såhär förut. Men jag ser liksom på saker på ett kallhamrat sätt. Jag kan bara inte bli lycklig.

Jag var ute och gick igår i snöstormen och det var både kul och hemskt. Det kändes som jag levde men ingen av dom jag mötte såg mig. Det var som om jag var osynlig. Jag skriver som en 14 åring. Men jag minns att jag var lycklig senast när jag var 14 år. Då var jag glad och inte förbittrad.

Delad glädje-dubbel glädje

Jag fick ett glädjebesked. Min syrras bästa kompis är gravid. Hon är snart 40 år och har kämpat i flera år. Jag är jätteglad för hennes skull. Själv så känner jag ingenting när jag ser mammor med bebisar på stan. Jag vet inte om jag ska skaffa barn. Vi får se. Jag tog färjan över till Djurgår'n och där kryllade det av unga par. De såg kära ut och det var så fina. Jag kände lite smärta för ett ögonblick. Sen satte jag mig på en parkbänk och skrattade och ömsom grät. Olika känslor bara sköljde över mig. Jag var så glad över denna dag och detta ögonblick men ändå så ledsen över att vara själv och inte kunna dela med någon.

Jag kände kraften bara sina. Jag tänkte att om jag bara går dit så kanske han står där. Eller där brukar det finnas snygga killar osv. Sen tänkte jag jag skiter i att leta. Det är inte lönt. Så jag gick hem.

Lady

 Jag känner mig osynlig. Det är som om att min mun rör sig men ingen lyssnar. Det är den här kontaktlösheten i storstaden som är påfrestande. Jag går i staden. Jag passerar tiggare. De är insvepta i filtar. De ropar lady nånting när jag passerar Jag känner ingen empati idag så jag ger dom inget. Jag tänker att de är en del av en organisation. De är nån som får "vinsten" medan tiggarna får lite vatten och bröd. Jag tänker på filmen Lilja 4-ever när Lilja måste knulla med äckliga gubbar på 55+ och får betalt i hamburgare. Fan vad orättvist allt är tänker jag. Vad har jag att klaga på när jag har privilegiet att röra mig fritt och skramla lite med några mynt i fickan. Medan de måste förnedra sig. Ja det gör väl vi alla.Förnedrar oss alltså.  Vi är alla horor för någon. För systemet och makten.

ytligt v/s djupt

Jag tror att jag ägnar kanske ett par timmar åt att skriva varje dag. Jag borde träffa en kille som också har skrivarambitioner så kan vi köpa en fyra rums bostadsrätt och ha varsin skrivarlya och sitta och skriva. Om vi vinner på Lotto annars så blir det nog så att vi bor i en hyresrätt i ett miljonprogram i någon förort och vi får sitta och skriva i knäet på varandra då.

Men som sagt det blir nog ingen kille och barn för mig i detta livet. Tyvärr. Jag menar jag har letat och letat efter den rätta. Men jag har inte haft någon större tur. I'm not bitter. I just like to complain. Fast jag vet ju att jag ofta vill ha de jag inte kan få och flyr från de som skulle vara bra för mig. Det kanske många känner igen sig i. Ja jag vet inte.

Men skit i det. Jag är relativt lycklig ändå. Jag har min smärta och lever med min tristess och kämpar mot  ytliga saker och mer tja djupa.

Leva

Detta år jag har mycket att se fram emot. Göra min operation. Bytet från Katarinahuset till St: Göran. Jag ska skriva klart min c-uppsats. Kanske få jobb någonstans där jag passar och får utlopp för min fulla kapacitet. Kanske träffa min stora kärlek.

Jag vill inte ta livet av mig för jag är så nyfiken på livet och alla nya spännande människor man kan träffa. Det finns så många dolda världar där ute som man vill upptäcka. Dessutom så mår jag ganska bra just nu.Varför skriver jag detta? Kan jag inte låta svaren ligga dolda i tystnaden. För det finns inga svar. Man väljer livet eller så väljer man att inte finnas.

Klart när man mår dåligt leker man med tanken att man vore död så är det ofta. Man orkar inte med att leva i en livslögn och med självbedrägeri eller vad man ska säga.  Låtsas att man är glad och att allt är så bra när det inte är det tex. Just nu så går jag mest och väntar på operationen och så men jag måste ju göra något utav tiden. Visst kan jag skriva men jag tror inte att jag är något författarstoff. Men jag tänker skriva ändå. För att jag vill.

I've got life

Var på krogen med J igår-en kär vän. Vi käkade  raclette och splittade notan så det blev inte så saftigt. J säger att jag är en vacker, intressant och intelligent person. Hon betyder mycket för mig. Hon säger också att jag har låg självkänsla vilket är mycket sant. Vi pratade om killar. Jag vill ju ha kärlek. Hon säger att jag förtjänar det men jag har svårt att tro det själv. Jag är så jävla rädd för att hamna ihop med en idiot som bara trycker ner min självkänsla ännu mer. J sa att jag skulle satsa på nån äldre och det ska jag nog göra. Någon max 50 typ men age aint nothing but a number! Jag har ju mest träffat yngre eller jämnåriga men nu vill jag bli treated like lady.

Men först måste jag älska och tycka om mig själv. Ingen annan kan ju gilla mig annars.
Jag är skrockfull och såg en svart katt tassa över gatan och jag spottade 3 ggr. Tvi, tvi, tvi. I mitt huvud har jag Bernard Hermanns musik till Vertigo när jag går omkring. Det betyder något allt som sker. Vi kallar detta livet men vi vet inte vad som finns där bakom då vi dör. Tror ni att man måste stå till svars för allt man har gjort när man är död? Jag är inte rädd för döden men just nu har döden ingen chans mot mig. Jag är frisk (peppar peppar ta i trä). Jag ska leva ett långt långt liv. Bli minst 70.

Vemod

Den här årstiden är föga inspirerande med sin jämngråhet. Alla människor på gatan ser likadana ut inbylsade i mörka kappor och dunjackor. Jag kollade igenom smsen i min mobil telefon det senaste halvåret och det var inte många privata sms mest jobbsms eller reklam från företag. Deppigt. Men jag skickar ju inte så mycket sms själv, Jag är inte så bra på att vårda relationer. När någon säger puss tiger jag. Jag vet inte om jag är så bra vän. Visst ställer jag upp och så och är generös men jag kanske inte är så engagerad. Kanske inte ska nedvärdera mig själv för så farligt är det kanske inte. Hoppas att jag en gång blir lycklig! Vad är det som ska få mig lycklig? En relation? Ett roligt arbete? Ett eget hem? Jag vet inte. Jag tror inte att lyckan kommer utifrån utan inifrån. Man måste ju älska sig själv. Men det är ju inte som att trycka på en knapp. Jag är så himla trasig!!Låg självkänsla har jag också. Men jag är faktiskt uppriktigt glad emellanåt. Och nu mår jag faktiskt relativt bra men jag är som sagt inte lycklig. Inte alls.

Belladonna

Jag var hos optikern och ögonläkaren idag. Jag har fett dålig syn, alltså på långt håll. Så nu har jag fått glasögon som jag ska ha när jag kör bil då kanske det går bättre. När jag gjorde mitt första syntest så hade jag inte så här dålig syn utan den har förämrasts av medicineringen. Neuroleptika gör tydligen att man ska ha svårt att styra pupillen. Ser helt e:ad ut för jag har fått belladonna droppar i ögonen. Haha.

Det där jag skrev igår om att inte vilja leva mer jag vet inte det kanske är som Jenny säger att man går nedåt i en spiral men jag är inte självmordsbenägen det är bara det att jag ibland känner att jag inte orkar och att jag vill ge upp min livskamp. Men jag vill leva. Jag har tusen och åter tusen anledningar att kämpa vidare.

Liten

Det är en sådan där grå dag och när man går ut har människor börjat få sådana här förstelnade ansiktsuttryck av kylan och mörkret. Jag har rört på mig och med en sådan här tung kropp så gör man ju av med jättemånga kalorier av minst rörelse. Ställde mig på vågen och konstaterade att jag gått ner 1 kg på en vecka. Det är bra. Jag klarade t om kryssningen men jag åt inga chips och drack bara vatten emellan måltiderna och det var väl det som gjorde skillnad. Jo, det är inte fel på mitt intellekt och jag förstår att det är färre kalorier in och fler ut som gäller men det är det här psykologiska biten som är tuff. Maten betyder så mycket för mig, det har ett sådant laddat värde.

Annars lunkar allt på. Jag går till jobbet och håller på med skolan efter bästa förmåga. Jag är mycket nervös över att få reda på vad jag får på tentan! Tänk om jag kuggas då blir det ju jättemycket extra jobb. Om läraren är snäll så kanske han låter mig komplettera men jag vet inte jag tror han är lite kompromisslös, jag har fått den känslan. I framtiden tror jag att jag kommer att bli arbetsnarkoman för jag tycker om att jobba. Jag har även svårt att säga nej och jag är kreativ och löser saker utan fråga chefen varje gång. Det tror jag uppskattas.

Vem är jag när jag inte sysselsätter mig med en massa saker? Jag läser lite och kollar på tv, är mycket ute på internet och läser bloggar. Jag är väl som folk är mest men ändå inte. Jag tänker mycket kring livet och alla virrvarr som är tillvaron. Hur absurt allt är och hur mycket galenskaper det finns i världen. Vilken liten människa jag är men att jag ändå är viktigt i det stora hela. Det är vi alla.

Cogito ergo sum

Igår fick jag en insikt om vad detta med självbild är. Jag skulle precis kliva på en buss också tänkte jag att ja eller det gick upp för mig att jag är precis det jag tänker om mig själv. Jag blir den jag tänker att jag är. Tänker jag negativt att jag är t ex ful och motbjudande så blir jag ju det eftersom jag lever upp till den bilden av mig själv. Om jag tvärtom tänker att jag är vacker och oemotsåndelig så blir jag ju det även likförbannat enligt enkel logik. Ja riktigt såenkelt är det väl inte. Jag läste i en bok om Carina Rydberg, det var bara att kort avsnitt då hon själv hade läst en bok om en kvinna som var ful och blev ond pga av omgivningens reaktioner på hennes fulhet. Det tycker jag är intressant och tåls att tänkas på. Jag tror på att man skapar sin egen verklighet och allt som sker händer för  att man har bjudit in till det. Nu är ju världen jäkligt orättvis och man kan bli påkörd av ett rattfyllo och bli förlamad och förvisad till en plats i rullstol resten av livet utan att man har bett om det eller bjudit in till det. Men allt som sker har en mening och det är mycket som man har att lära av alla små och stora läxor. Jag tror att alla har en livsuppgift. Man kanske ska skriva en bok och tala om för människor vad de inte vet eller man kanske ska ägna sig åt matematik eller kanske bara göra små mirakel som att hjälpa en tant över gatan eller visa något litet med bara sin blotta exístens. Det betyder något allt vi gör. Vi kan inte veta vad som ligger bakom, vad som händer efter döden men jag tror på att man ska göra det bästa av det man har.

När jag var självmordsbenägen så tänkte jag att det spelade  ingen roll om jag dog för då skulle jag hur som   helst vara jävligt död. Men det här uttrycket spela roll, visst spelar det en jävligt stor roll för andra än mig själv om jag plötsligt skulle vara död. Det är  bara det när det är helt svart tänker man inte så att det finns andra och något utanför det som är en själv.