När jag var sjuk hade jag även förföljelsemani och trodde att ett gäng killar som jag kallar jävlarna var efter mig. Jag var helt övertygad om att de ville skada mig på något sätt. Trodde på fullaste allvar att de var utanför min arbetsplats när jag jobbade på produktionsbolag. Att de väntade på tillfälle att tillfånga ta mig och tortera mig på de mest bestialiska sätt. Jag trodde det! Den övertygelsen satt i vid varje psykos. Nu när jag är frisk har jag ingen förföljelsemani längre. Jag tror inte att någon direkt vill mig illa på det sättet. Jävlarna är begravda.
Sen trodde jag att någon hade hackat sig in i min telefon och dator och spionerade på mig. Låter lite väl egocentrerat at tro att nån skulle bry sig för besväret att göra en sån sak. Men jag trodde det när jag var sjuk. Trodde också att nån satt upp kameror hemma i lägenheten för jag trodde att andra tvivlade på om jag verkligen var människa och var tvungna att bevaka mig av den anledningen.
Nu när jag är frisk har jag ju distans till allt detta och jag tycker att det är spännande historier. Vad tycker ni?
Min pappa har missbrukat allt möjligt sedan tonåren, förut hade han fri tillgång till sina morfintabletter och tog många, det märktes inte på honom förrän de tog slut och han fick gå cold turkey - då fick han hallisar och paranoia. Han trodde att negrer (hans jävla ord) grävde hål i väggarna och att de hade lagt en stor grushög utanför hans ytterdörr för att han inte skulle komma ut och kunna fly. Han var också övertygad om att han var kidnappad ombord på ett lastfartyg med balter. Han var här hos mig och trodde att jag hade prankat honom och fått alltifrån kungligheter till berömda skådespelare att paradera genom mitt vardagsrum, sedan gjorde han mackor till tanterna som naturligtvis inte fanns här. Jag fick polisen att skjutsa honom till Maria Pol, det var en jäkla soppa det där och varken jag eller pappa tyckte att det var intressant, bara jäkligt läskigt. Han minns fortfarande fragment och har än idag (1,5 år efteråt) svårt att släppa vissa grejer. Det är skönt att du inte mår dåligt av det du upplevde då. <3
SvaraRaderaVad jobbigt att behöva ta hand om sin pappa när det ska vara tvärtom. Och vad jobbigt det måste ha varit. Jag gillar att du kommenterar här så ofta Jenny. Dina kommentarer är som en dotterblogg till huvudbloggen.
SvaraRadera