fredag 11 januari 2013
Story of a fat girl
Jag är fet. Det är ett faktum. Varje dag blir jag påmind om det. Folk ger mig sneda blickar liksom kollar föraktfullt på mig när jag beställer mat. Jag tror att det här med vikt har med något annat at göra som går bortom vetenskapliga förklaringar. Det är vad jag tror. Ni kanske tycker jag är koko som säger så. Min idealvikt är runt 75 kg. Nu väger jag närmare 150 kg och jag har gått upp när jag började må dåligt. Jag var med i en facebook grupp om gastric bypass när jag var på väg att göra ett sådant kirugiskt ingrepp. Då var det en kvinna där som var mycket klok, opererad och hade forskat på fetmaoperationer och hon sa att låg status och fetma korrelerar rent statistiskt sett. I rika familjer är man i regel smal och i fattiga fetare för att göra en mycket grov generalisering. Säg gärna ifrån om ni tycker jag är ut eoch cyklar. När jag började gå upp i vikt så började jag råbanta vilket störde hela mitt system. Om jag ska gå ner i vikt så måste jag göra det själv. Inte bli pressad av andra som blir äcklade av min övervikt. Jag vet att jag inte är ful på något sätt. men min omvärld tycker jag är grotesk. För att jag är fet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Att vara fet i dagens samhälle ses som oförskämt. Ungefär som om en gick runt och onanerade offentligt. Vår kultur går ut på att ha kontroll över sina begär, speciellt om en är kvinna. Därför blir folk så jävla provocerade om en släpper loss begäret och äter. "Varför anstränger du dig inte när alla andra gör det? Bryr du dig inte? Nå, då har vi rätt att förakta dig!" Tycks folk vilja hävda. De tar sig rätten att fritt ge uttryck för sitt förakt - eftersom fetma ses som ett fritt val. Visst, det kanske det är. Någonstans vet alla om konsekvenserna av att äta mycket och inte röra på sig. Jag var ganska fet förut. Och då var det som en mur mellan mig och andra. Ingen ville ha mig. Det var som en trygghet, en säkerhet. Jag gnällde alltid över att jag var fet - men någonstans gav det mig en trygghet för det häll folk på säkert avstånd. Visst ville jag ha relationer men jag vågade väl inte. Är det samma sak för dig? När jag var fet stämde min kropp in på min självbild - jag hatade mig själv och såg till att andra också gjorde det. Är det så för dig med? Nu har jag sakta men säkert gått ner och alla behandlar mig plötsligt bättre. Har jag stigit i värde som människa? Är jag mer värd att leva nu? Tydligen.
SvaraRaderaEn kan tycka vad som helst om denna kultur. Själv tycker jag den är vidrig och sexistisk. Jag vet inte vad du stroppar i dig - så länge du rör på dig och äter hälsosamt kan du vara vid god hälsa även om du är fet. Men om du äter massa skit så bör du dra ner på det för dig egen skull. Rörigt inlägg men hoppas du får ut nåt av det. /en f.d tjockis
Ja precis. Det är en skymf att vara fet. Men i alla tider har det funnits feta männískor. Alltså det låter ledsamt att du beskriver det så som ingen ville ha dig. Var det verkligen så? Själv har jag alltid kännt mig tjock. Även då jag inte var tjock. Det är komplicerat och det är en fråga om självbild. Ingen vill väl vara tjock. Men nån stans därinne så tror jag på att jag är attraktiv no matter hur mycket jag väger. Jag menar jag ligger inte i sängen och vräker i migchips hela dagarna. Igår på bion åt jag iofs en hel påse ostbågehjärtan men vadå jag tränar ju och är medveten om att jag är överviktig och att jag bör gå ner. Ni kanske blir provocerade av min attityd. Men att´vara fet kan bero på så många saker att man äter medicin t ex och att man mår dåligt. Jag vet att jag måste gå ner i vikt om jag inte vill uppleva en för tidig död. Tack för att du delade med dig av din historia. Kram Tjockisen
SvaraRaderaHej - nja alltså någon kanske ville ha mig, men det var mest som förbjuden fetish, inte för att jag är jag. Men som sagt var det väl det jag ville säkerställa på den tiden, jag orkade inte med närhet. Det var undermedvetet, jag har fattat först i efterhand att jag gömde mig i mitt fett och använde fettet för att kunna hata mig själv. Så jag undrade därför om det kunde vara samma sak/något liknande för dig. Jag är väl normalviktig nu men jättesmal tänker jag inte bli! Kram på dig.
SvaraRaderaJag vet inte. Det ligger säkert i nåt det du säger. Men det handlar ju ändå om självbild. Hur man ser på sig själv. Jga har alltid fått höra att jag är tjock även då jag bara vägde omkring 60 kg. Världen hatar feta människor. Jga är en förespråkare fcör SA size acceptance. Ingen ska lägga sig i hur mycket man väger. De är intigritetskränkande. Visst vill jag gå ner men jag satasar på att väga omkring 100 kg. Det får vara lagom tills vidare.
SvaraRaderaJo, precis - det är min poäng. Självbild. Sen jag började gilla mig själv slutade jag äta massa skit för jag vill inte få i mig massa transfetter och så vidare. Jag vill få i mig nyttiga saker. Som en konsekvens väger jag mindre nu. Men det var inte målet från början. Det viktiga är ju att man mår bra! Det är svårt att vet vad som är hönan och ägget - äter jag för att jag mår dåligt och blir illa behandlad eller blir jag illa behandlad för att jag äter så mycket, är tjock, annorlunda? Det är e än cirkel, allt hör
SvaraRaderaihop. Varför hoppade du av operationen? Är den väldigt riskfylld eller? Tack för en bra blogg! Tkr du e jättevacker, skulle ge mkt för att ha ett ansikte som ditt!
Det är sunt det du säger. Jag gillar ju god nyttig mat men nu kommer jagpå mig själv med att stå i kylskåpet och glufsa. Jag vill ju inte vara så. Jag hoppade av operationen för att det var så många grejer som hände som ledde fram till ett nej. Jag är psykiskt sjuk. Det brukar inte bli så lyckat om man opererar psykiskt sjuka. Tack för komplimangen. Jag vet inte hur du har det och vem du är men du verkar klok och jag tar åt mig positivt av dina ord.
SvaraRaderaJa, varsågod! Jag är tjej och straight så du behöver inte Dig - är ingen galen stalker som försöker stöta på dig eller nåt. Varför inte ge en komplimang om man menar det, tänkte jag bara. Ang att finna sig själv ståendes vid kylen, ätandes så har det hjälpt mig att tänka : Varför gör jag det? Är det gott? Nej, så jävla gott är det ju inte. Speciellt inte när man tänker på vad de stoppar för skit i maten. Är jag hungrig? Kanske, men det finns ju annat att äta än ren skit, ska jag äta kan jag lika gärna äta ett äpple som en påse chips liksom. Så tänker jag och det brukar funka. Hur brukar du tänka? Kanske kan du ändra dig kring hur du tänker så att mat inte blir så
SvaraRaderaladdat och förbjudet. Går du på nån övervikts-rådgivning
eller så? Hjälper det? Ibland känner jag för det när sockersuget sätter klorna i mig. Ha det bra!
Haha vad skönt att höra. Det är svårt att veta i dessa lurendreji tider. Jag går på överviktscentrum och går hos en sjukgymnqast. Problemet är ju inte att jag inte fattar det här med att en kalori är en kalori utan att det är ett destruktivt beteende som jag har lärt in. Jag är medveten om att jag har en hetsätningstörning. Pappa försöker ju hjälpa mig men hans tjat om att jag ska gå ner han menar ju väl. Gör att jag blir lite stressad. Men jag jag ska ta itu med detta nu. det kanske tar sitt lilla tag.
SvaraRadera