Mina tårar

Grät mycket igår. Det var inte det att jag var deprimerad men jag kände mig så besviken på mig själv, uppriven och frustrerad. Första gråtattacken utlöstes över att jag gick till gymmet men förmådde mig inte träna för att jag är så fet när alla andra är så smala. Jag tränar på Sats och det är ju ett riktigt stekarställe och man kanske skulle träna på ett mindre utseendefixerat gym. Helst ett sådant utan speglar. Jag stod där och den hurtiga receptionisten bara vara oförstående och tyckte jag var knäpp som gick hem igen. Så gick jag hem och grät en skvätt. Min storasyster Petra sa att folk inte bryr sig så mycket utan de där snygga slimmade tjejerna och biffiga killarna antagligen tycker att man är stark som ändå går dit,

Sen satt jag framför datorn och då var det lugnt och jag kände mig lite gladare. På jobbet var det som vanligt. Jag gick min lilla runda men sen gick jag in på Liedl och köpte jätteräkor i olja och gick hem och tryckte i mig. Det var ju för att jag var så ledsen. Men jag kände mig inte gladare efteråt. Jag måste sluta tröstäta.
Sen på kvällen så kände jag mig så ensam så då började jag gråta igen. Jag vill inte ha vara singel men jag träffar ju bara knäppskallar. Sen det att jag känner mig så misslyckad. Jag är ju inte bra på något och jag gör ju ingenting vettigt egentligen. Idag är det bättre dock. Jag ska övervinna mina demoner och gå in på gymmet igen. Singel lär jag ju förbli ett tag till men jag kan ju se till att försöka uppskatta min frihet. Att jag inte är bra på något är ju inte riktigt sant för jag kan ju skriva i alla fall. Alltid något.