Minirecension

Drömde  att jag smugglade amfetamin från Baltikum. Jag hade lindat in knarket i höstlöv och lagt det i en korg med nyplockad svamp ovanpå. Men sen i drömmen så träffade jag en gammal vän och gav bort nästan allt. Sen kom jag på att jag var skyldig kurirerna pengar. Då fick jag ångest och  klädde av mig alla kläderna och dansade omkring. Ja det finns oftast ingen logik i drömmar och inte heller i vanliga livet. Dikten överträffar oftast verkligheten.

Pappas kusin var gift med författaren Gunilla Linn-Persson. I hennes självbiografiska bok "Livstecken" så står vår familj omnämda i någon mening eller två men pappa tog lite illa upp av det hon skrev. Boken handlar om Gunilla som hamnar i en psykos, hon befinner sig även i en  äktenskapskris med ett dramatiskt uppbrott. Gunilla träffar en ny man, en elekriker som hon inte verkar ha så mycket gemensamt med men de får en dotter som visar sig ha Down's syndrom. Elektrikern tar livet av sig. Gunilla står själv med sin utvecklingstörda dotter men börjar ett nytt liv. Pappas kusin som i boken är döpt till Harald men som egentligen heter något annat skildras som en en rätt så halväcklig nedalkad typ som pissar i vasken och inte klarar av de enklaste uppgifter.

Det Gunilla skriver är ett en dag så ringer min pappa och skulle bara tala om att hans fru har tagit livet av sig. Haralds ex flickvän från ungdomstiden som var mycket vacker hoppade från ett tak och dog och även Haralds syster tog livet av sig vid 30 års ålder. Gunilla tycker att något måste vara fel med Harald och hans familj eftersom alla tar livet av sig.

Jag tycker att "Livstecken" var en bra och intressant roman. Jag har själv aldrig träffat och pratat med Gunilla. Jag tror att hon inte är riktigt frisk och drar felaktiga slutsatser. Boken har ett uppenbart fel och det är att hon själv framstår som en så god och fin människa och att de största fel hon gör är att hon "älskar för mycket." Det hade varit intrressant att läsa mer om Gunilla och hennes fel och brister.