Cogito ergo sum

Igår fick jag en insikt om vad detta med självbild är. Jag skulle precis kliva på en buss också tänkte jag att ja eller det gick upp för mig att jag är precis det jag tänker om mig själv. Jag blir den jag tänker att jag är. Tänker jag negativt att jag är t ex ful och motbjudande så blir jag ju det eftersom jag lever upp till den bilden av mig själv. Om jag tvärtom tänker att jag är vacker och oemotsåndelig så blir jag ju det även likförbannat enligt enkel logik. Ja riktigt såenkelt är det väl inte. Jag läste i en bok om Carina Rydberg, det var bara att kort avsnitt då hon själv hade läst en bok om en kvinna som var ful och blev ond pga av omgivningens reaktioner på hennes fulhet. Det tycker jag är intressant och tåls att tänkas på. Jag tror på att man skapar sin egen verklighet och allt som sker händer för  att man har bjudit in till det. Nu är ju världen jäkligt orättvis och man kan bli påkörd av ett rattfyllo och bli förlamad och förvisad till en plats i rullstol resten av livet utan att man har bett om det eller bjudit in till det. Men allt som sker har en mening och det är mycket som man har att lära av alla små och stora läxor. Jag tror att alla har en livsuppgift. Man kanske ska skriva en bok och tala om för människor vad de inte vet eller man kanske ska ägna sig åt matematik eller kanske bara göra små mirakel som att hjälpa en tant över gatan eller visa något litet med bara sin blotta exístens. Det betyder något allt vi gör. Vi kan inte veta vad som ligger bakom, vad som händer efter döden men jag tror på att man ska göra det bästa av det man har.

När jag var självmordsbenägen så tänkte jag att det spelade  ingen roll om jag dog för då skulle jag hur som   helst vara jävligt död. Men det här uttrycket spela roll, visst spelar det en jävligt stor roll för andra än mig själv om jag plötsligt skulle vara död. Det är  bara det när det är helt svart tänker man inte så att det finns andra och något utanför det som är en själv.