Killar jag har träffat har varit så tveksamma till mig. De flesta i varje fall. Krigaren sa ju att hans kompisar skulle garva om de såg mig med honom. För att jag är tjock eller vad fan det nu var. Jag blir så arg. Måste jag inleda relation er med folk med så låg självkänsla? Ja, eller så är det så här att de tänker Bea "nja jag vet inte". "Hon är ju tjock också är det nåt psykiskt. Nja. "Nä tack men nej tack. "Räven tyckte också att jag var för tjock också var det för att jag är psykiskt sjuk. Man längtar ju efter att träffa nån som köper hela konceptet. Om jag nu gör ett kirurgisk ingrepp och blir "smal" så kommer jag ju vara samma person ändå.
Eller jag kommer ju alltid vara en tjockis hur smal jag än blir. Även om jag kommer gå ner 80 kilo och väga 70 kg så kommer jag att se tjock ut ändå. Folk kommer alltid tycka att jag är tjock. Jag kommer alltid tycka att jag själv är tjock. För jag har den här tjockisidentiteten. Min pappa är lite överviktig. Kanske väger 10 kg mer än önskvärt. Mamma var smal. Mormor däremot var riktigt fet. Hon var obese. Kort och tjock. Min moster som är före detta flygvärdinna och medlem i en förening för pensionerade flygvärdinnor som har det lite tragikomiska namnet "Klippta vingar", ja hon är smal och min andra moster är rund och hennes som alltså min kusin är smällfet. Han är alltid så jävla otrevlig så jag brukar undvika honom.
Jag brukar gå upp och ner i vikt. Jag äter alldeles för mycket och fel saker. Jag vet det. Jag har ju ett val att välja nyttiga alternativ. Jag tycker inte att man ska umgås med folk som trycker ner en. Man ska omge sig av folk som peppar. Hur som helst är jag just nu inte kär i någon. Jag tänker att all den jävla kärleken blir lycklig. Jag vill träffa nån som lämnar mig ifred om ni förstår vad jag menar.
Det är så jävla svårt det där med vikten. Jag förstår folk som har problem med tjocka personer, för jag tycker själv inte om min kropp och jag har ju nästan 30 kg för mycket på mig. Därför förstår jag, jag tycker inte om det däremot. Jag har för svag självdisciplin för att gå ner i vikt, däremot går jag inte upp heller trots att jag äter mycket onyttigt så det är ju bra på den punkten. Jag vet att jag verkligen borde kämpa på och gå ner eftersom min kropp börjar säga ifrån när det gäller de nedre lederna, det är inte ok att ha väldigt ont i höfter, knän och fötter när man knappt är 40. Jag är på väg till ett ställe där jag kan gå ner tror jag, men att komma dit tar lång tid. Jag måste sluta impulsköpa mat och äta oftare men mindre. Det kanske ger resultat. Jag hoppas att du kan lyckas också, jag tror det.
SvaraRadera