lördag 21 september 2013
De små liven
Många i min bekantskapskrets får ju barn vilket väl är naturligt då man kommer upp i 30-årsåldern. Jag kan känna att jag känner något form av vemod över att jag själv inte har familj och barn och hela konkarongen. Jag tror inte att folk tycker synd om mig men man känner sig liksom lite utanför. Ja jag vet inte kanske får jag uppleva det eller så blir det inte så. Just nu letar jag lägenhet en etta till mig själv först och främst. Någon kille finns absolut inte med i bilden. Jag vill ha en egen lya och ro om mig själv och se till att jag mår bra och allt det där.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tycker bara att det är skönt att vara i princip den enda "barnlösa" (jag väljer att se det som barnfri), jag kan ytterligare uppskatta all egentid jag har och all omsorg jag kan lägga på mig själv (vilket ju inte är så mycket men ändå). När vi skiljs åt när jag träffat kamrater som har barn kan jag dra ett djupt andetag och känna "fan vad gött att vara själv". Jag förstår att inte alla känner så, det är tråkigt att du blir ledsen och känner dig utanför. Tänk så att du får vara "tant Bea" istället, så länge. Vem vet vad som händer i framtiden! Kram på dig.
SvaraRadera