Jag känner mig så trasig. Har varit hemma hela dagen. Längtar efter nya intryck. Människor som ler och skrattar. Måste duscha och fixa mig. Sen kan jag gå ut. Jag tror jag ska ordna till ett minispa hemma hos mig själv. Jag har ju badkar och bodyscrub och oljor och allt man kan behöva. Sen kan jag lacka naglarna med chanel-lacket jag köpte fast jag inte hade råd. Haha.
Det är det att jag inte tycker att något är kul. Jag ser inte fram emot något. Jo filmvetenskapen ser jag fram emot. Men jag vet inte om jag kommer att kunna läsa det betyget. Petra och Linda (mina äldre systrar) pratade med mig att jag måste skaffa en förvaltare som har hand om min ekonomi och så tyckte det att jag skulle bo i sånt där hus som är anpassat för människor med psykisk funktionsnedsättning. Jag blir ledsen för att mitt liv inte blev som jag ville att det skulle bli. Jag vill inte leva ett liv i händerna på samhället men jag inser att det kanske är så illa att jag måste göra det ett litet tag i alla fall.
Jag är 30 år och har pga sjukdom fått flytta hem till mina föräldrar. Nu är jag sjuk, utan jobb och utan bostad. Verkligen inte så som jag planerat! Det är tungt och sorgligt men för mig är det ändå en tröst att drömma om framtiden - att det ska bli bättre. Vissa saker i livet kan man påverka, andra inte. Livet är orättvist men man får göra det bästa av situationen och aldrig ge upp hoppet!
SvaraRaderaMen livet är inte bara en kamp, utan man ska ju njuta också. Jag hoppas att du kan finna glädje och njuta av småsaker i vardagen fram till att ditt liv blir lite lättare.
Tack för att du delar med dig. Då förstår du hur det känns ja. Jag tycker att du har en bra grundinställning. Hoppet är det sista...osv. Jag är väl glad över att jag ändå lever och att jag har en uppgift att fyll ahär på jorden.
SvaraRadera