Idag är en sån dag då jag känner mig helt osynlig. Men jag har väl ändå någon slags självkänsla att jag är viktig att mitt liv är betydelsefullt. Mycket riktigt så sov jag nästan hela tiden. Jag behövde det. Jag kom ihop mig med familjen för det tyckte jag var sur och otrevlig. Jag kallade dem för idioter men sen ångrade jag mig och bad om ursäkt. De känns som familjen ser ner på mig för att jag inte har lyckats bli självständig och bor i egen lägehet. Men jag ska fixa det om ett år typ ett år. Mellansystern hade en livskris för ca 10 år sen då hon försökte ta livet av sig och lyckades nästan. Hon svalde 80 tabletter men pappa kände på sig att nåt var fel så han bröt upp dörren och ringde ambulans. Nu har hon heltidsjobb på förskola och en kille som är bra och varken super, knarkar eller är otrogen.
Mitt liv är svårt, jag har det svårt ekonomiskt och är psykiskt sju att jag är singel är väl bra för jag tror inte nån normal kille vill ha mig. Alla tjatar på mig att jag måste vilja och bli något men jag vet inte det är svårt. Filmvetenskapen är väl det enda som jag har nån som helst motivation att syssla med. Hemtjänsten klarar jag att sköta. Jag klagar inte för det är det som drar in pengar.
Nu sitter min farbror på psyket. Det känns som vår familj är olyckligt drabbad. Men jag tänker inte ge upp och skada mig själv. Jag är bortsett från att jag är fet och bipolär är jag frisk som en nötskrika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag publicerar din kommentar efter att ha läst den. Your comment will be published after I have read it.