Marianne

Min pappas kusin Marianne tog livet av sig 1986. Då var hon 30 år gammal. Jag brukar tänka på Marianne. Hon var vacker som flicka och sen blev hon ful över en natt. Hon började supa och röka hasch i 13 års åldern. Sen blev hon galen. Hon stal en häst ur ett stall som hon red iväg på. Filmen om psykoser ska tillägnas Marianne. De sista åren jobbade hon på en kringresande cirkus och var tillsammans med en eskimå. Hon tog tabletter och gick ut och lade sig i skogen för att somna och aldrig mer vakna. I brevet skrev till sin familj och sina vänner att de inte var deras fel.

Jag brukar ofta tänka på vem hon var. Varför hon förlorades i vansinnet och vad det var hon inte kunde leva med.

Det finns många som Marianne. Min mamma, Sara som gick i parallellklassen i högstadiet. De tar livet av sig. Jag tycker inte att man ska klandra dom för livet är hårt som det är. Jag har aldrig någonsin försökt ta livet av mig. Jag kommer inte göra det heller. Men jag kan förstå varför. Smärtan blir för stor...ja jag vet inte det behövs inte förklaringar. Det är bara som det är.

Om jag kolar

Börjar ofta mina meningar med jag. Det tyder väl kanske på att man är aningen jagcentrerad. Haha. Jag vill verkligen inte dö. Tänk om jag inte vaknar upp ur narkosen om ett par veckor? Fan vad sorgligt. Jag vill iallafall begravas i Katrina kyrka och ligga på Katarina kyrkogård. För det är närmast för de som kommer att sörja mig. Om det finns plats för mig. Annars får ni väl lägga mig var som helst. Men jag vill inte bli spridd för vinden. Av jord är jag kommen och av jord skall jag åter varda.
Jo, jag har faktiskt lite dödsångest. Det känns lite jobbigt. Det vore så typiskt om jag dog. Att jag liksom har en sån jävla otur eller vad man ska kalla det och stryker med när det nästan inte är någon annan som gör det. Förresten spela ingen jävla popmusik på begravningen.Ta något klassiskt som passar. Och alla får komma på begravningen som vill. Annonsera i tidningen. Inge smaklös symbol i dödsannonsen bara. Nej nu slutar jag vara så melodramatisk. Det går säkert jättebra!!Jo gärna en kvinnlig präst....nä nu måste jag sluta.

I've got life

Var på krogen med J igår-en kär vän. Vi käkade  raclette och splittade notan så det blev inte så saftigt. J säger att jag är en vacker, intressant och intelligent person. Hon betyder mycket för mig. Hon säger också att jag har låg självkänsla vilket är mycket sant. Vi pratade om killar. Jag vill ju ha kärlek. Hon säger att jag förtjänar det men jag har svårt att tro det själv. Jag är så jävla rädd för att hamna ihop med en idiot som bara trycker ner min självkänsla ännu mer. J sa att jag skulle satsa på nån äldre och det ska jag nog göra. Någon max 50 typ men age aint nothing but a number! Jag har ju mest träffat yngre eller jämnåriga men nu vill jag bli treated like lady.

Men först måste jag älska och tycka om mig själv. Ingen annan kan ju gilla mig annars.
Jag är skrockfull och såg en svart katt tassa över gatan och jag spottade 3 ggr. Tvi, tvi, tvi. I mitt huvud har jag Bernard Hermanns musik till Vertigo när jag går omkring. Det betyder något allt som sker. Vi kallar detta livet men vi vet inte vad som finns där bakom då vi dör. Tror ni att man måste stå till svars för allt man har gjort när man är död? Jag är inte rädd för döden men just nu har döden ingen chans mot mig. Jag är frisk (peppar peppar ta i trä). Jag ska leva ett långt långt liv. Bli minst 70.

Cogito ergo sum

Igår fick jag en insikt om vad detta med självbild är. Jag skulle precis kliva på en buss också tänkte jag att ja eller det gick upp för mig att jag är precis det jag tänker om mig själv. Jag blir den jag tänker att jag är. Tänker jag negativt att jag är t ex ful och motbjudande så blir jag ju det eftersom jag lever upp till den bilden av mig själv. Om jag tvärtom tänker att jag är vacker och oemotsåndelig så blir jag ju det även likförbannat enligt enkel logik. Ja riktigt såenkelt är det väl inte. Jag läste i en bok om Carina Rydberg, det var bara att kort avsnitt då hon själv hade läst en bok om en kvinna som var ful och blev ond pga av omgivningens reaktioner på hennes fulhet. Det tycker jag är intressant och tåls att tänkas på. Jag tror på att man skapar sin egen verklighet och allt som sker händer för  att man har bjudit in till det. Nu är ju världen jäkligt orättvis och man kan bli påkörd av ett rattfyllo och bli förlamad och förvisad till en plats i rullstol resten av livet utan att man har bett om det eller bjudit in till det. Men allt som sker har en mening och det är mycket som man har att lära av alla små och stora läxor. Jag tror att alla har en livsuppgift. Man kanske ska skriva en bok och tala om för människor vad de inte vet eller man kanske ska ägna sig åt matematik eller kanske bara göra små mirakel som att hjälpa en tant över gatan eller visa något litet med bara sin blotta exístens. Det betyder något allt vi gör. Vi kan inte veta vad som ligger bakom, vad som händer efter döden men jag tror på att man ska göra det bästa av det man har.

När jag var självmordsbenägen så tänkte jag att det spelade  ingen roll om jag dog för då skulle jag hur som   helst vara jävligt död. Men det här uttrycket spela roll, visst spelar det en jävligt stor roll för andra än mig själv om jag plötsligt skulle vara död. Det är  bara det när det är helt svart tänker man inte så att det finns andra och något utanför det som är en själv.