Ta inget skit

Det står lite stilla i skallen på mig. Min madrass i sängen åker ner när jag sover så ibland vaknar jag bredvid sängen. Då kan jag bli orolig för att det har hänt något men det har det ju inte. Igår blev jag mobbad av en tant på jobbet som sa att jag var tjock och så sa hon att jag hade den största rumpa hon sett. Blev jättearg och fick verkligen sansa mig  för att inte säga något dumt tillbaka. Jag skrev i vår loggbok för personalen att hon var dum mot mig så då kanske jag inte behöver gå dit något mer. Jag tycker inte att man ska behöva ta sådana kränkningar även om man bara är simpel hemtjänstpersonal.

Vet inte vad jag ska göra nu...städa kanske.

Jobbis

Många kanske undrar hur jag försörjer mig. Jag jobbar extra inom hemtjänsten. Jag har 105 kr i timmen men det blir ganska mycket kvälls och helg ob. Första gången jag kom i kontakt med hemtjänsten var i februari 2000. Jag var i behov av ett jobb, jag jobbade lite på UFF när det fanns men jag fick sparken. Det var kort före allt lades ner och de blev av med 90 kontot. Kände att jag inte passade in där. Med hemtjänsten tyckte jag var ett helt okej jobb. Visst är det mycket att man ska torka bajs och lyfta tunga tanter men det handlar ju om att man ska hjälpa en annan människa som är gammal och sjuk. Jag har utbildad mig till fotograf och filmare men jag har av olika anledningar inte kommit in i den branschen. Men jag är inte bitter över det! Jag var praktikant på ett produktionsbolag för 5 år sedan. Men jag blev sjuk då det började gå bra så jag fick sluta. Men jag har lagt det bakom mig. Det är bara att se framåt. Jag läser filmvetenskap nu och jag vet inte om det kommer att leda till nåt jobb. Men jag läser för att jag tycker att det är intressant. Vi får se hur det blir i framtiden.

Ser i kors

Fick taxi hem av chefen för att jag hade jobbat så långt pass. Började halv sju och slutade nu. Är dödstrött. Jag trivs inte i lägenheten. Det känns som man är i ett fängelse! Men jag ska väl ge det en chans ändå. Packa upp alla lådorna och så. Skaffa dit en TV. Bjuda in vänner så man får lite goda minnen.

Det var en tant idag som sa att hon tyckte jag såg så olycklig ut och att jag skulle behöva nån som hjälpte och tog hand om mig. Jag är lite less på vården och längtar tillbaka till tv-branschen. Men jag vet inte, det är sån konkurrens om jobben och jag orkar inte slåss med armbågarna. Men där får man vara ifred. Gör man sitt jobb så är alla nöjda. Det är rätt ytligt och opersonligt men man sätter upp en fasad och dunkar folk i ryggen och så.

Jag ska skriva ett cv och skicka runt. Mitt gamla cv är lite B. Måste göra nytt.

Jobbmänniska

Nu med  den här Carema skandalen så är det inte utan att man blir berörd eftersom jag jobbar inom vården. Men jag måste säga att jag byter alltid till ny blöja vid varje besök och skulle aldrig få för mig att väga den så att det ska få plats mer kiss. Det är ju inhumant. Jag tycker om att hjälpa de äldre men jag skulle aldrig vilja jobba med vård på heltid. Jag läser ju Filmvetenskap på universitetet  och siktar ju mot kandidatexamen! Förhoppningsvis så blir jag något som har med skrivande att göra. Fler har sagt att jag borde bli chef för att jag är bra på att medla och prata med folk och få människor att känna sig viktiga och betydelsefulla. Men jag är inte särskilt auktoritär. Jag kanske blir nån slags mellanchef vem vet.

Jaja vad ska man bli egentligen? Tror ingen är riktigt säker inte ens dom som är något. Varför är det så viktigt det här med karriär?! Jävla norm som säger att man måste förverkliga sig själv. Kan man inte bara få vara? Jag är en sådan person som tycker att arbete är viktigt. Även om jag vann 20 000 kr i tjugo år så skulle jag inte sluta jobba för jag vill ju ha arbetskamrater och känna att jag gör någon nytta. Andra har ju andra prioriteringar i livet som familjeliv eller hobbies. Men jag är nog en sån trist jobbmänniska. Ja det är jag. Sova kan man göra i graven.

Jobba & Slita

Blev lite inspirerad av Lena Gerner av att prata om det här med att jobba. Jag började jobba redan i tolvårsåldern då jag städade hos en familj för några tior. Mamman i den här familjen var väldigt orolig för att hennes lilla bebis skulle drabbas av plötslig spädbarnsdöd så hon hade ett sånt här larm som gick igång om ungen slutade andas. Sen kom jag ihåg att hon blev arg på mig en gång för att jag inte kunde stryka blusar men jag var ju bara ett barn. Tycker kanske att det var lite väl tidigt att börja jobba i så unga år. Andra jobb jag har haft,  tidningsutdeare,cafébiträde, lagerarbetare, biljetförsäljare,glassförsäljare,hamburgerstekare, loggare, unt so weiter. Vad har ni haft för jobb? Vad är det värsta respektive det bästa? När började du på ditt första jobb? Sånt här är intressat tycker jag.

När jag får barn och de kommer upp i tonåren så får de gärna jobba extra men skolan ska ju alltid gå först så de får inte jobba ihjäl sig. Sen tycker jag att det är viktigt att man utvecklar sina intressen. Som t ex dans, eller fotboll eller hästar eller att spela något instrument. Jag är fortfarande bitter för att jag aldrig lyckades lära mig spela gitarr men än är det inte försent.

Punka

Igår hade jag egentligen tänkt att bara vara hemma och slappa men så ringer chefen vid 14-tiden och säger att det har kört ihop sig lite och frågar om jag kan ta kvällspasset. Jag gör det för att jag är ju i behov av pegarna dessutom så tänkte jag att jag skulle må bra av att komma ut lite trots att det spöregnar. Jag tar min  cykel och cyklar iväg till kontoret så säger det bara pang och jag har  fått punka. Fan. Jag får gå hem med cykeln och ta bussen och gå vilket tar mycket längre tid än vad det hade gjort med cykeln så blir jag sen hos pensionärerna och en del blir lite sura.

Idag ska jag också jobba men jag får gå och jag får tänka positivt att det är bra motion. Nu måste jag  leta efter något ställe som lagar punkteringar på cyklar. Det är givetivis på bakhjulet så då blir det väl dyrare. Jaja shit happens!!

På onsdag  ska jag på lägenhetsvisning i Hagsätra. Det är en tvåa på 59 kvadrat. Tycker att det låter bra. Jag har aldrig bott i förorten förut men någon gång måste ju bli den första. Det känns lite deprimerande att flytta till en lägenhet alldeles själv. Jag har ju aldrig bott själv förut och hur ska det gå egentligen. Jag hade ju velat ha familj vid det här laget ju men nu ska jag inte låta bitter. Än är det ju egentligen inte för sent.

Jag vill läsa någon bra självhjälps bok så jag googlar "älska sig själv" på nätet och jag kommer in på en sida med ganska bra råd faktiskt.