Här är jag

Gick längs Strandvägen bort till Dramatentrappan där jag satt och drack lite vitamindryck och kaffe. Jag tänkte: vad härligt det är att sitta i solen. Jag bad till Gud om att en snygg kille skulle komma förbi men det hände inte. Det är ju iofs inte min typ som hänger där bara massa stekare. Jag vill ha någon som inte har komplex, han ska vara självsäker och vara stark. Utseende är av underordnad betydelse. Jag vet vad jag gillar när jag ser det!

Jag tror inte att jag kommer att träffa någon speciell någonsin. Jag har inte gjort det hittills och jag är snart 32. Jag kanske varit tillsammans med någon ett par månader men inte mer än så. Jag känner mig lite konstig men det gör ju inget för jag ÄR ju konstig.

Men jag är inte som alla andra. Jag är inte en medelsvensson. Jag kommer aldrig passa in någonstans och det gör inget.

Living in oblivion

Kom fram en kille till mig som var mörkhyad och frågade efter vägen och jag förklarade och sen bara så gick han efter mig och var skitjobbig. Han bara you are so beautiful och yada yada. Det är ofta mörkhyade raggar på mig på gatan. Kanske för att jag har sån big booty haha nä nu ska jag inte ha fördomar. Men det är väl en annan kultur där de kommer ifrån och man ser en snygg tjej så går man fram till henne. Jag är verkligen inte rasist, det får ni inte tro men jag tycker de är jobbigt när folk är påflugna oavsett hudfärg. Jag vill inte ha en operator utan nån som är vanlig och charmig och som man träffar på ett naturligt sätt och nödvändigtvis inte på gatan. Jag tror också att jag ska stänga ner mina nätdejtingkonton för det ger liksom inget. Bara klamydia. Nä det har jag inte fått peppar peppar ta i trä men det känns bara ofruktsamt i alla avseenden.

He's bad news

Han var här igår han killen som jag pratade om från Okcupid. Tror inte att ni är så intresserade av mitt sexliv men jag måste skriva av mig lite. Han ser jävligt bra ut, kommer från England och det är så sexigt med brittisk engelska. Han är dock bara ute efter att tömma och glömma typ. Efteråt när han hade gått så kände jag mig lite jag vet inte ledsen kanske för att jag gjorde saker som han ville och han inget för mig. Jag vet inte vad mitt problem är. Jag vill inte träffa fler såna här killar. Jag drar till mig såna här typer av någon skum anledning. Nu ska jag radera hans nummer så att jag inte syltar in mig i något som kanske är svårt att dra sig ur. Han är en riktig player som träffar en massa tjejer. Han skryter ju tom om det för mig och frågar om jag har några kompisar som han kan träffa. Seriöst. Not! Missuppfatta inte, jag är inte intresserad men jag är tänd på honom så känner jag mig såhär överkörd. Jag är inte 14 år men det låter som det. Jag vet att jag förtjänar bättre.

I adore you

Sovit i hundra år känns det som. Jag var bara så trött. Abilify tabletten ligger på morgonen kanske borde flytta den till kvällen istället.

Min mamma blev ju sjuk när hon var i 20 års åldern. Man vet inte med säkerhet om hon verkligen var bipolär men mycket visade på det i varje fall.  Mamma träffade nån snubbe som var utbytesstudent på Handelshögskolan från Sydamerika och de inledde en romans men sen så plötsligt så skulle snubben tillbaka till sitt hemland och då var det tack och hej leverpastej. Mamma blev helt knäckt och tog på sig en massa jobb och sen blev hon så dålig att hon lades in på Ullåker dårkokosjukhus. Det var ett par år innan pappa kom med i bilden. På den tiden var psykvården väldigt efter och man använde sig av tvivelaktiga metoder som elchocker och spännbälte. Inte för att man inte gör det nu för tiden men då var det liksom sju resor värre. Mamma kom ut efter kanske sju månader märkt för livet av den vistelsen. Under hela mammas liv så ville hon inte att någon skulle känna till att hon hade psykiska problem så det var liksom locket på. Nu var det ju självklart inte bara den här snubben som gjorde att hon blev sjuk. Det var ju en massa saker i barndomen som spelade in. Men tänk om jag hade fått en sydamerikansk halvbror eller syster.Hahaha.

Jag är helt säker på att jag är bipolär. Det bara är så. Nu är det ingen kille som har gjort mig sjuk även om jag har varit "olyckligt kär" eller besatt i en liten räv en gång. Gud vad glad jag är att det inte blev något för han har verkligen problem med kvinnor. Jag önskar honom dock all lycka och att han träffar någon som det funkar med. Jag har nog undvikit killar lite medvetet för jag vill liksom inte förstöra någon liv. För han kommer ju att få leva med min ledsamhet.