Ur funktion

Jag måste flytta känner jag. Men jag vet inte vart eller om jag har råd. Pappa säger att jag borde på på ett hem för folk med psykiska funktionsnedsättningar men jag vill bo själv. Jag får väl skaffa boendestöd igen. Får väl göra allt i min makt för att jag ska kunna ta hand om mig själv. Fattar inte hur det kunde bli såhär illa ställt med mig? Jag menar när jag var 18-25 så kunde jag ta hand om mig själv i varje fall. Men nu: det ser förjävligt ut hemma och jag har stora svårigheter att sköta min egen hygien. Ni kanske inte har fattat det än men jag är verkligen psykiskt sjuk och med allt vad det innebär.

Men jag tror att man kan jobba bort såna där störningar i t ex kbt. Är ingen expert men jag var t ex urusel på att sköta medicinen förut vilket resulterade i en massa turer på hispan och jag hörde röster och hade förföljelsemani och det ena med det andra. Men nu har jag arbetat in vana att att ta medicinen och då borde jag kunna arbeta in en vana att borsta tänderna ordentligt och inte bara vispa runt med borsten några sekunder. Vana att motionera och inte äta skräpmat. Asså jag är egentligen klok men jag är sjuk. Det som ni ser som självklarheter är jättesvårt för mig.

No self esteem

Mår dåligt. Jag har svårt att gå för att jag är så tjock. Jag bara vräker i mig fel mat. Jag tror att jag har någon form av ätstörning. Men till middag så hällde jag jag upp massa grönsaker i en skål och frossade. Det var ängssyra, persilja, lite avokado, lite pinjenötter och ärtskott. Till det åt jag lax. Till efterrätt blev det ananas. Gott och nyttigt!

Men till varför jag mår så dåligt. Jag går ju runt och känner mig totalt misslyckad jämt. Jag är ful, fet ja det är jag ju och dum i huvudet. Jag är desperat efter kille och slarvig och stökig otrevlig osv. Kan inte komma på att jag har en endaste positiv egenskap just nu. Johanna övertalade mig att gå ut och jag åkte till Östermalm för jag skulle till en Loppis på Sandhamnsgatan. Det var fullt med folk där. Jag använde mig av GPS när jag gick. Brukar inte göra det för jag hittar alltid. Men nu var tankarna bara ett trassel. På loppisen var det proppat med folk och jag var inte på humör för att handla begagnat. Men det var fin lokal i varje fall.

Hoppas inte jag håller på att bli sjuk igen. Jag har inte slarvat med medicinen. Så det är inte det. Jag tröstshoppade påfågelsörhängen och en rosett att ha i håret. Det var 20 % rabatt. Det blev 131 kr sammanlagt. Ikväll ska jag på Burkläsk och kanske Donna Scam på Nalen nästa vecka. Det var den där lebbklubben jag snackade om. Det blir nog bra.

Förlåt det här inlägget blir lite rumphugget men jag måste till jobbis.

Egghead

Trodde aldrig att jag skulle få cravings efter ägg. Men nu när jag inte får äta så längtar jag efter ägg i dess alla former. Kokta, stekta, scrambled, pocherade. You name it! Jag ska äta det sen. Då lär jag ju bli mätt på ett ägg bara. Men fyra veckor efter operationen får jag bara äta youghurt och varma soppor. Det lär man ju bli rätt less på. Jag läste på viktforumet på facebook att många fuskar och äter lite mosad mat ändå, typ avocado. Det kan väl inte vara så jävla farligt!? Män det är bäst att följa det väl beprövade och inte experimentera på egen hand tror jag.

Skulle precis skriva något barnförbjudet här men så kom jag på att det kanske inte var så smart. Jag lämnar det till en annan gång. Det har med min libido att göra och vad jag längtar efter. Men det ni! Jag kanske skriver om det senare....

När jag var psykotiskt för ca 1 år sedan så var jag extremt uppe i varv och trodde att alla människor tänkte på mig. Det var inte så att jag trodde att jag var bevakad av säpo eller jagad av aliens som en del får för sig. Men jag tänkte att jag var så speciell och en mycket unik människa.

Trasig och knasig

Som jag skrev tidigare så håller de på och utreda vad det är för fel på mig och om jag verkligen är bipolär. Jag blev intervjuad av överläkaren på affektivt centrum. Han var bra och tog mig på allvar. Jag vet egentligen inte vad mitt problem är. Min största rädsla är i varje fall att vara beroende av andra människor och kanske tvingas bo på ett gruppboende eller bli omyndigförklarad. Då tar jag livet av mig. Nej det gör jag inte men jag vill liksom vara normal och kunna klara mig själv. Nu ska ju jag flytta tillbaka hem till pappa från Skrapan för att jag inte trivdes.

Petra min syster tror inte jag har något begåvningshandikapp när jag påtalade det för jag är enligt henne en av de smartaste personer hon känner. Många säger att jag är smart men jag tycker inte det själv. Jag har ju så taskig självkänsla. Hur som helst har jag svårt att sköta min dagliga livsföring som att komma ihåg att borsta tänderna och att städa. Vad beror det på? Självförakt? Lättja? Apati? Jag vet inte.

Hur ska det gå för mig? När ska allt bli bra? Blir det bra eller går det åt helvete? Ja den som lever får se.

Bipolar Bear

Litium ligger bra i blodet. Jag har typ 1 bipolär sjukdom eftersom jag blir så extremt uppe i varv varje gång jag blir sjuk det är inga vanliga hypomanier inte. Jag önskar att jag slapp den här sjukdomsproblematiken men nu är det bara att gilla läget. Läkaren skrev ett jättefint intyg till Transportstyrelsen om att jag trots min sjukdom kan köra bil. Jag är alltså inte helt ute ur leken. Jag kan göra sånt som vanliga friska människor gör. Men det förutsatt att jag äter min medicin. De kollar blodet en gång i månaden så det går inte att fuska. Idealet är att man ligger på mellan 0,5-0.9 i litiumvärde. Tror att det är nåt sånt. Jag äter maxdosen eftersom jag är så stor rent kroppsligen.

När jag har varit manisk så har jag legat med killar på löpaande band och gjort av med massor med pengar. Jag är en klassiker. Det låter kanske nästan som om jag är lite stolt som en gammal heroinist som berättar om sin jungrfrusil och visst ger det en känsla av tillhörighet och identitet. Men jag skulle helst vara utan de här åren med psykvården och dignoser.

Frisk

 Jag är psykiskt sjuk. Det är konstaterat för länge sedan av sjukvården. Jag har ju redan berättat om vad som hände när jag blev sjuk så jag tänker inte prata så mycket om det. Men jag vill poängtera att jag ändå är frisk i många avseenden trots min diagnos. Jag väljer att fokusera på det som är just friskt. Att jag har ett känsloliv och ett intellekt som ändå är intakt.

I adore you

Sovit i hundra år känns det som. Jag var bara så trött. Abilify tabletten ligger på morgonen kanske borde flytta den till kvällen istället.

Min mamma blev ju sjuk när hon var i 20 års åldern. Man vet inte med säkerhet om hon verkligen var bipolär men mycket visade på det i varje fall.  Mamma träffade nån snubbe som var utbytesstudent på Handelshögskolan från Sydamerika och de inledde en romans men sen så plötsligt så skulle snubben tillbaka till sitt hemland och då var det tack och hej leverpastej. Mamma blev helt knäckt och tog på sig en massa jobb och sen blev hon så dålig att hon lades in på Ullåker dårkokosjukhus. Det var ett par år innan pappa kom med i bilden. På den tiden var psykvården väldigt efter och man använde sig av tvivelaktiga metoder som elchocker och spännbälte. Inte för att man inte gör det nu för tiden men då var det liksom sju resor värre. Mamma kom ut efter kanske sju månader märkt för livet av den vistelsen. Under hela mammas liv så ville hon inte att någon skulle känna till att hon hade psykiska problem så det var liksom locket på. Nu var det ju självklart inte bara den här snubben som gjorde att hon blev sjuk. Det var ju en massa saker i barndomen som spelade in. Men tänk om jag hade fått en sydamerikansk halvbror eller syster.Hahaha.

Jag är helt säker på att jag är bipolär. Det bara är så. Nu är det ingen kille som har gjort mig sjuk även om jag har varit "olyckligt kär" eller besatt i en liten räv en gång. Gud vad glad jag är att det inte blev något för han har verkligen problem med kvinnor. Jag önskar honom dock all lycka och att han träffar någon som det funkar med. Jag har nog undvikit killar lite medvetet för jag vill liksom inte förstöra någon liv. För han kommer ju att få leva med min ledsamhet.