Hjälpa

Det var soppkök i Björns Trädgård idag. Min moster som är psykolog gick dit för att stötta de hemlösa. Jag satte mig och tog ett glas rosé på Babylon som ligger där. Det var beklämmande. Så mycket utslagna människor på samma ställe. Jag önskar att jag kunde göra något. Jag borde ha pratat med dom. Sagt hej. Gett en kram. Men jag vågade inte. Jag iakttog en kvinna som hade levt ett hårt liv. Hon plockade bland kassor och kläder och jag kände igen mig i hennes kroppsspråk. Att man försöker dölja något.

Man måste hjälpa sig själv först. Jag ger ofta mycket av mig själv till andra och blir slut av det.

Om du närmar dig en människa kommer hon genast undra vad du vill. Man ska därför vara ärlig i sitt uppsåt. Säga att såhär är jag. Jag ser dig. Jag sträcker ut min hand till dig.

Inte jag

Det var riktigt bra promenadväder ute idag. Jag gick dock inte längs Årstaviken som jag gjorde igår. Jag gick lite längs  Magnus Ladulåsgatan för jag hade ett ärende där. Man får dåliga vibbs av alla nergångna människor som kommer från bostadshotellet. De har tagit typ allt man kan ta och ändå stå på benen så har de alltid en skitstor väska som de står och gräver ur. Upp ur den kommer några billyspizzor, engångspåsar och annat smått och gott. Ja jag vet de har det svårt men man känner ja motstridiga känslor. Man tänker så här men fan sluta knarka, klipp dig och skaffa dig ett jobb. Men så enkelt är det ju inte. Det vore ju som att säga till mig: tjockis, sluta käka!

Jag hade faktiskt anmält mig till Stadsmissionens kurs i att hjälpa hemlösa men det var fullt. Jag skänker en tusenlapp om året till Stadsmissionen.  Vet inte om jag skulle var så bra stöd till en hemlös men jag har ju iallafall lite empati. Jag har ju själv haft det svårt när jag var sjukskriven själv så jag kan ju sätta mig in i hur det känns. Man tappar liksom nästan hoppet om att det någonsin ska bli bra.

Jag mår i alla fall inte dåligt men jag känner mig lite otrygg. Pappa säger när han är arg att han ska kasta ut mig och jag försöker hitta nåt annat boende. Jag har stått i bostadskön i 6,5 år. Det är ju alltid nåt men jag har ingen fast anställning så då kan det bli lite svårt. Sen är jag lite bortskämd med att bo på Söder och mitt i smeten och många av mina polare bor ju här och så. Men jag är ju ändå 32 år. Konstigt att jag inte har lämnat boet tidigare. Jag betalar hyra till pappa varje månad i varje fall. Så jag gör ju rätt för mig. Men för att knyta ihop säcken i detta blogginlägg så skulle jag också kunna bli hemlös. Om pappa dör och jag blir sjuk tex. Nej jag vill inte tänka på't. Då är det jag som står där på svajiga ben och gräver i en hockeytrunk.

utan tak över huvudet

Hemlöshet finns det något värre en människa kan drabbas av? Jo det gör det säkert men det är ju en av de värsta grejerna i varje fall att liksom inte ha någonstans där man kan känna sig trygg och vara ifred. Jag tror att en människas liv kan förfalla så i den milda grad att man tappar allt hopp och självrespekt att man bara hamnar där i hemlösheten och man skäms och kanske inte ids att söka hjälp.

I senaste numret av situation Stockholm så skriver en kille under kategorin jobbet om hur det var att hamna i hemlöshet. Att han fick en skada och inte kunde jobba. Jag mötte den här killen när jag köpte mitt exemplar av tidningen och då sa han att det felaktigt stod att han gick på heroinsubstitutet subutex och då hade en massa folk börjar ringa och smsa som ville köpa. Typiskt!!

Jga är skiträdd för att jag ska hamna på gatan. För jag med min psykiska sjukdom ligger ju lite i riskzonen så att säga. Men jag har ju ett stort socialt skyddsnät så det kanske är dumt av mig att ens tänka tanken att jag kan hamna där. Men man måste ju verkligen skärpa sig och se till att man inte bara schabblar bort allt.

Keep it on a low

En hemlös kille som jag tidigare köpte "Situation Stockholm " av kom fram till mig igår. Jag var nyfiken på vem han var och varför han hade hamnat i den situation han befinner sig i så vi stod och snackade ett stund. Han sa att han brukar sova på en toalett i Globen. Men mest sov han hos kompisar. Hans tjej hade dött i Thailand sa han så jag tyckte lite synd om honom och gav honom lite pengar. Sen frågade han typ om en dejt men jag sa vänligt men bestämt nej. Egentligen han var ju rolig och glad men han var inte så snygg och han är ju hemlös. Jag vill inte bli sol-och vårad på det lilla jag har! För då skulle han ju bo hos mig gratis och äta av min mat. Jag är ju såhär generös och snäll av mig. Sen vet man ju inte om han går på heroin eller vad det är som har gjort att han blivit den han är idag. Men jag tror inte det. Nåja jag ska inte bjuda hem honom!

Jo jag har en affärsidé som jag hade tänkt att hålla lite hemlig. Liksom keep it on a low. Men jag ska plugga upp min matte så jag kommer in på Företagsekonomi på Universitetet. Jag vill lära mig mer om sånt. Jag tycker det är intressant. Sen kan jag göra verklighet av mina planer. Det handlar i alla fall om handel med kläder.

Jag lämnade in litiumprovet igår. Imorgon har jag mötet med läkaren för han är friskskriven. Skönt. Hoppas han är snäll. Han heter Anders och det låter snällt.

Skitsystem!

Håret är lite slitet och naglarna är nedbitna. Jag borde fixa till mig litet. Jag var hemma hos en kompis igår efter jobbet och rökte på balkongen. Jag borde sluta röka också. Idag har jag ätit bananer och igår med. Jag gör det för att jag ska krympa magsäcken och bli mätt efter en portion. Det går riktigt bra jag är inte hungrig men det kan ju bero på att jag är i lingonveckan nu och då brukar jag inte vara hungrig. Det borde ju vara tvärtom men jaja. Jag väger ungefär likmycket som en barnelefant. Tror att de väger tresiffrigt i varje fall. Rätta mig om jag har fel!

Jag känner mig lugnare nu. Jag är så trött på samhället. Krossa statsmakten! Man ska  hela tiden anpassa sig efter det här jävla skitsystemet med att jobba, betala dyrt uppehälle och dyr mat osv. nu låter jag som en kommunist men det  är jag inte tvärtom. Men det borde ju vara så att systemet istället är anpassat efter människorna. Jag ser serien "Hemlös" som är producerad av UR. Visst det är ingen grävande journalistik direkt utan ganska lättsamt men man får ändå en inblick hur det är att vara på samhällets botten. Jag har ju fan varit där själv som sjukskriven. Då räknas man liksom inte för man är en bidragstagare och det är skamligt att inte göra rätt för sig. Jag har tur som har tak över huvudet och ett jobb. Jävligt tur är det. Men i tv-programmet är det  många av de hemlösa som har haft det ordnat för sig men sedan har något hänt, en när och kär har dött eller man har blivit av med jobbet, skilsmässa osv.  Det borde ju ta hand om folk som hamnar utanför alltihopa! Men soc säger att de får gå och sova på härbärge att få en egen lägenhet av samhället kan ta flera år och då hinner man ju kanske dö innan dess.