fredag 1 februari 2013
Jobbigt
Jag känner ett så starkt hat mot mina närmaste. Jag måste fan få prata med nån om detta. Igår kom storystern och sa till mig att jag har problem med ekonomin och att jag behöv er god man. Jag blev så jävla arg för att hon alltid ska veta bäst. Hon har ju också problem. Jag skrek jättehemska saker till henne och sen fick jag dåligt samvete. I min familj bråkas det jämt om pengar och jag är så trött på det. Det handlar om att man ska vara självständig och ha ett jobb. Sen är det det här med fetma. P säger att vi alla är så feta i den här familjen och ända sen jag varit liten har jag fått höra en henne kommentera min kropp och dess defekter. Pappa tjatar också om min vikt. L är väl den som inte gör det. Om mamma hade levt så hade jag nog levt ett annat liv. Fast hon kallade mig också tjockis. Jag kommer alltid at vara en tjockis. Igår var jag ute sammanlagt 2 timmar och idag ska jag träna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det verkar jättejobbigt det du beskriver. Jag har många gånger upplevt samma sak med min familj men man får ju tänka utifrån deras perspektiv också. Det är så klart jobbigt för dem att se en nära anhörig må dåligt och tyvärr tar de då till fördömande, skäll och förakt för att försöka få till en förändring - oftas med motsatt effekt. Det värsta är att de kan ju ibland ha rätt, i alla fall har min familj haft rätt i att jag inte alltid klarar mig själv. Sen ibland så har de INTE rätt och ffa kan de uttrycka sig kränkande. Men jag försöker se saker från deras perspektiv och då blir jag inte lika arg längre. Nyckeln är ju att bli självständig, att slippa vara beroende av sin familj på det vis du beskriver att du är. Det svåra är att vägen till frigörelse ofta går genom att bli mindre fri ett tag. Vad jag menar är att man kanske t.ex. behöver kontakt med psyk eller en god man - vilket kan kännas som en kränkning - för att kunna nå oberoende i slutändan. EWn läkare jag träffade (en av de bättre) sa att enda gången det är berättigat att kränka en människas integritet med t.ex. tvångsvård är när själva sjukdomen annars skulle innebära en ännu större kränkning. Det har jag tänkt på många gånger. Hur som helst mår jag bättre av att inte vara beroende av min familj ekonomiskt, att inte bo hemma hos mina föräldrar längre etc. Och det gäller säkert även dig. Hur vägen dit ser ut för din del vet jag inte. Men du verkar ju vara på gång! Kram
SvaraRaderaJa det är tungt. Jag vet inte ibland känner jag att det skulle vara bäst att bara bryta med min familj. Klara mig själv. Klart att jag förstår hur de känner till viss del. Ja och psyket i all ära men de vill ofta ha övertaget och forma en till en god patient. Men jag tycker det blir för mycket med god man också. Jag har så mycket hjälp.
SvaraRaderaAtt familjemedlemmar påpekar sådant när det innebär en fara för ens liv och hälsa är det en sak, men att påtala det för en ung tjej, att kalla sina barn för tjockis, det är fan inte ok!!
SvaraRaderaMin pappa frågade en gång,när jag var yngre, om jag verkligen skulle hålla på med kampsport, skulle mina knän hålla för mig som var så tjock?
Då vägde jag 80 kg (tjej) men tränade 6dagar i veckan och var ett muskelpaket.
Hans ord ekar i det där tomma hålet jag bär inom mig och jag har försökt fylla igen det med mat, alkohol, droger, träning, sex osv. Funkade som tur är inte. Men terapin hjälpte.
Idag är min pappa ute ur bilden och han är ALDRIG välkommen tillbaka.
Man gör inte så mot sina barn.
Punkt.
Du är stark du anonym 13:46
SvaraRaderaFinns det nån utomstående du kan prata med om hur du känner? Jag vet inte vD gode man innebär men det låter väldigt drastiskt. Vad jag menade var väl snarare att få vara beroende av soc ett tag (lghet och försörjning) för att sen få eget jobb etc. Eftersom du passerat 20 har din pappa inget försörjningskrav vad gäller dig. Det har dock staten om du inte har förmågan att klara dig själv just nu. Vad jag menar är : du måste få flytta hemifrån! Man kan inte bo med sin pappa när man är 32! Det är ju inte bra för nån av er.
SvaraRaderaMen som sagt soc har sagt nej till att hjälpa mig med lägenhet, det får jag ordna själv. Nej han har inget försörjningsstöd men jag är ju sjuk, alternativet är gatan.
SvaraRaderaOch som sagt : De kan inte neka dig enligt lagen. Jag känner många i din situation/liknande som fått både lägenhet och stöd genom soc. Det handlar om att tjata, kräva sin rätt - samt också visa att man VILL må bättre, dvs "samarbeta" med soc. Tyvärr handlar det också om att deras anhöriga tydligt visat att de inte tänker ta ansvar för dem. Det i sig är kanske inte så svårt att förstå (att föräldrar inte vill ta hand om sina vuxna barn) men det som är dåligt är att soc utnyttjar folk som är villiga att ställa upp, t.ex. som din pappa. Hade han vägrat låta dig bo hos hnm hade soc varit tvungna att hjälpa dig. Det kan alltså hjälpa om du (lögn eller ej) säger att din far kommer slänga ut dig. Det andra alternativet är naturligtvis : eget jobb - egen bostad. Men det är inte så lätt att jobba om du är sjuk. Därför har du rätt till vård. Sen är det en svår balansgång - man kan ju må bättre av att ha ett jobb och känna att man klarar det och så också.
SvaraRaderaJa så sant. Ett jobb kan jag säkert fixa mig! En lägenhet är svårare. Soc tycker att eftersom jag står i bostadskö och ännu inte har några bet anmärkningar så kan jag få en etta i tjottahejti men vafan ska jag göra där? Själv!
SvaraRaderaSå ser ju bostadsmarknaden ut för alla, så är det bara. Om jag gick i dina skor skulle jag föredra att bo själv i en förort mot att bo hemma. Tror det är dåligt för självkä slan att vara beroende för högt upp i åldern. Även om nåt är bekvämt för stunden så är det ju ofta skadligt på lång sikt - tex bo hemma, äta skräpmat etc. Men jag känner ju inte dig så vad vet jag. Kanske trivs du hos din pappa.
SvaraRaderaJa! Visst jag har prövat att bo hemifrån! Jag måste ordna upp ekonomin först innan jag kan flytta. Jag mår dåligt därför har jag det svårt att varA hälsosam!
SvaraRaderaJa, det är klart att allt är svårare då. Och även om du skriver att du är väldigt trött på din familj kanske det är ännu värre att bo helt själv. Vad vet jag? Jag hoppas så mycket att du får den hjälp du behöver vad det nu är.
SvaraRaderaJa jag vet inte. Jag är rädd för att jag kommer att ge upp.
SvaraRaderaHej Bea! Hoppas du inte känner att du håller på att ge upp hoppet! Så kan man känna ibland men du tycks ju vara på gång ändå med både viktnedgång och terapi osv. En sak i taget, ett hinder i taget så kommer du framåt. Om man klarar av att sluta röka så klarar man ta mig tusan vad som helst!
SvaraRaderaHej, ja tack för att du påm,inde mig om att jag slutat stödja tobaksindustrin. Det har gått 14 månader swen jag tog mitt sista bloss och jag är inte ett dugg sugen. Jag går ca 2-3 timmar om dagen och har skurit ner på maten. Jag hoppas nå tvåsiffrigt på nyår. Terapi längtar jag efter. Ja. Få se om jag kvalar in för det.
SvaraRaderaJa, väldigt starkt av dig att sluta röka. Och att du inte fallit tillbaka heller - riktigt bra gjort! Det visar ju att du kan göra vad du vill! Det är verkligen inte omöjligt att nå ditt vikt-mål om du fortsätter i denna takt! Ang mat så är min erfarenhet att man kan äta så mycket man vill förutsatt att man äter bra mat, lågkalorimat. Så man behöver inte svälta sig om man t.ex. äter goda sallader etc. Men vet ju iofs inte vad du brukar äta. Kram på dig.
SvaraRadera