Bättre dag för dag

Nej jag ska ringa till affektiva enheten för jag mår verkligen inte bra. De måste justera min medicin. För litium är alldeles för lågt. Tack alla som skriver och bryr sig. Jag ska inte ta mitt liv, men det känns ibland som om det är enda utvägen. Jag bloggar och använder det som en ventil. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva finns det en bok som heter. Den är bra. Den illustrerar smärtan när man mår dåligt. Ann Heberlein har skrivit.

Om dagarna sover jag bara. Jag har svårt att koncentrera mig. Jag kan läsa en tidningsartikel och på en gång glömma vad den handlade om. Så var det ju inte förut. Jag går mycket runt och tänker på att jag är osynlig att ingen ser mig och bryr sig. Det är som om jag inte fanns. Jag vet ju egentligen att jag har familj och närstående. Men jag vet inte om de vet vem jag är egentligen.

Nu har jag och en kompis "gjort slut" för det var så dålig stämning mellan oss. Det kändes inte bra. Det känns ledsamt men nödvändigt. Men jag vill att hon ska ha det bra. Jag vet att hon kämpar med sitt.

Måste gå ut och röra mig fast det tar emot. I tisdags när jag var ute så var det en tjej som jag spådde för flera år sedan som sade att allt hade stämt. Kanske ska ägna mig lite mer med det. Fast jag tror att spådomar fungerar lite som självuppfyllande profetior. Tror man på de så slår de in.

Jo, det var bra att jag sa upp de där dejting kontona. Jag vet att jag är tjock och de flesta killar inte gillar det m,en herregud det hänger ju inte bara på det. Nu mår jag så dåligt så nu kan jag inte tänka på sånt. Jag kanske kan träffa nån när jag mår bra. Jag tror att när man inte älskar sig själv så träffar man bara andra som inte älskar sig själv.

Lågmält

Imorse när jag klev utanför porten så kände jag en sådan isande kyla bita in i märg och ben. Men jag gick ändå en promenad på ca 20 minuter. Sen när jag kom hem så sov jag en stund. Jag träffade Markus utanför seven eleven och han skulle till  jobbet. Han är duktig han, utbildad arkeolog och jobbar i nåt labb. Jävligt skärpt kille, han är liksom så kvicktänkt. Blott 24 år gammal. Jag blev rekommenderad honom som inneboende av en gemensam bekant. Det tycker jag är det bästa sättet än att exempelvis hitta nån på Blocket. För då vet man ju att den inte är någon psykopat. Visst den kan ju vara det ändå men man har ju en referens åtminstone.

Pappa och jag såg Tag mitt liv av Louis Malle. Den handlar om en kille i 30 års åldern som bestämmer sig för att hans liv är över. Han åker till Paris för att träffa vänner och se om det finns något kvar att hålla fast vid. Men allt är nattsvart i Alains psyke. Han har fru och älskarinna och folk runt omkring som verkligen bryr sig. Men han är så jäkla deprimerad och ser inte. Allt har förlorat mening. Jag har varit deprimerad men inte på samma sätt som Alain. Han var ju helt hämmad och uttrycker inga känslor medan jag låg och grät och grät. Nu ska jag inte spoila slutet. Men se den. Det är en viktig film. Om än lite långsamt berättad.