Födelsedagsfesten igår blev lyckad. Först kom pappa och Linda. Jag hade dukat upp smörgåstårta som jag hade beställt på Annikas café i Farsta. Den var jättegod. Jag bjöd på Champagne och gjorde Whiskey Sour. En whiskey sour består av Bourbon whiskey, citronsaft, sockerlag och äggvita. Om man har äggula i heter det dansk whiskey sour. Sen kom Elin med sin lille son. Jag fick vinylskivor och en vinplanta. Jonas en bekant från gymnasiet kom med en fin present, nån slags fransk
schlager. Därefter Pimsan och Cesar och då satte vi igång karaoken. Jag hade satt upp ett litet anslag i hissen om att jag skulle ha fest. Det är ett hett tips om man inte vill att folk ska klaga. I och N med dotter kom sen. I bakade en fantastisk tårta som ni ser på bilden. Jag är faktiskt fortfarande 33 år. På tisdag den sjätte maj fyller jag 34 år. Kristin kom också och var trevlig och rolig. Jag fick bland annat en Margaritha mix. Vi blåste upp en massa heliumballonger. Jag sög i mig lite helium så att man får sån Kalle Anka röst. Lade ut en snutt på instagram.
I förrgår gjorde jag misstaget att läsa utdrag ur min journal från när jag var inlagd. Det är ett sånt opersonligt och formellt språk och de känner ju inte mig. Det stod att jag hade en allvarlig psykisk störning., Att jag var aggressiv och hotfull mot personalen och skrämde andra patienter. Efter som jag inte var suicidal eller våldsam så tryckte de mycket på att jag inte kunde ta hand om mig själv. Att jag luktade illa osv. Jag ångrar lite att jag inte överklagade till förvaltningsrätten eftersom de höll kvar mig där så länge och verkligen proppade mig full med medicin. Jag minns bara att jag kände mig oerhört kränkt när den där unga läkaren bestämde att jag skulle läggas in på LPT. Han var som en robot och följde bara föreskrifter. Inte någon gång förklarade han för mig varför jag skulle läggas in. Jag vet att jag skrek kärringjävel åt nån vårdare men jag menade ju inget illa jag mådde dåligt och kände ett enormt obehag över att bli frihetsberövad och inlåst.
Just nu mår jag ganska bra. Men jag kollade på foton från festen igår och jag ser hur fet jag har blivit. Jag tycker det är ledsamt att jag inte känner igen mig själv och undrar vem tjockisen är så är det ju jag. Nu skulle jag ju kunna skriva att jag ska ta tag i det är nu för tusende gången. Men jag säger inte så för jag vet att jag inte kan hålla.det. Jag måste ju göra något åt det men jag blir bara stressad av dieter. Tror jag ska fokusera på att skriva första hand så kanske jag inte tänker så mycket på mat. På en bild som är tagen bakifrån ser jag helt enorm ut. Den bilden ska jag spara och titta på. Så att jag inte glömmer bort vem jag är idag
Jag vet inte vad du anser att vården borde gjort istället? Vore intressant att veta. Trots allt blev du ju bättre av vården vad jag förstår? Jag säger ej att vården är bra, jag skulle personligen uppskatta terapi och hjälp i vardagen mer än att inte få hjälp alls och sen bli tvångsvårdad = medicinerad när jag väl går ner mig. Men jag tror det är viktigt att se sig själv och hur svårt det är för anhöriga och vården att hantera en när man mår som sämst. Jag tror även du skulle vinna på det. Visst, det är inte kul att få svart på vitt att man luktar illa, beter sig som en röv mot omgivningen etc. Men man kan inte sopa d under mattan heller. Jag har bett vårdare och medpatienter om ursäkt efteråt när jag betett mig jävligt illa mot dem under mina sämsta stunder. Det är ett sätt för mig att få distans till min sjukdom också. Jag är inte mig själv då, sjukdomen är inte jag. Jag tror man mår bättre om man börjar inse sin egen roll i grejer. Visst jag önskar mig bättre stöd från t.ex. kompisar ibland. Men fattar också att de inte kan träffa mig när jag mår som sämst, de har barn etc. Men jag vet att de bryr sig ändå.
SvaraRaderaOch det har hjälpt mig att se verkligheten och mig själv utan skygglappar.
Min kritik mot vården är just precis att jag upplever att man inte får någon vård. Man blir bara nerdrogad och pumpad full med medicin. Jag blev av med mina psykotiska symptom men det var först långt efter att jag kom hem från avdelningen som jag började må bra. På psyket drömde jag mardrömmar. Vårdarna har en hård jargong många bryr sig inte alls medan andra är fantastiska så klart. Vad är det jag ska vinna på menar du? Jag tycker som du faktiskt själv säger att vården är undermålig man får inte den hjälp man önskar. Tycker inte att du är skyldig vårdarna någon ursäkt de ska ha utbildning för att hantera människor som far illa och därför inte är så trevliga. Däremot är det väl schysst att bry som om medpatienterna.
SvaraRaderaJag skriver inlägget att jag ställer mig kritisk till att de låste in mig mot min vilja då jag varken var suicidal eller farlig för någon. Jag hade uppskattat om man kunde löst situationen på ett nannat sätt t ex skickat mobila teamet för att titta till. Jag upplevde att jag blev överkörd och kände mig kränkt. Jag har sökt hjälp 8 års tid och inte fått någon hjälp. Jag har förklarat vad det är jag har haft problem med men de har inte lyssnat. Jag är djupt besviken på samhället. Jag tycker du projicerar lite av dina problem på mig. Jag vet inte vad du har för bakgrund och sjukdomshistoria men även om jag också mått dåligt resonerar jag inte som du.
Du skriver : "Jag skriver inlägget att jag ställer mig kritisk till att de låste in mig mot min vilja då jag varken var suicidal eller farlig för någon." - men samtidigt står det ju tydligen i din journal att du var aggressiv och skrämde medpatienter. Så tydligen uppfattades du som skrämmande och hotfull och då måste självklart vården agera. Sen kan man såklart tycka att de borde ha agerat tidigare eller på ett helt annat sätt. Vad jag menar med att du eventuellt kunde vinna är det jag själv upplever att jag vinner på att se mig själv ur andras perspektiv, iaf försöka. Jag tycker inte att jag projicerar problem på dig eller nån annan, tvärtom tar jag ansvar för mig själv när jag inser att jag : 1) inte har något som helst omdöme när jag är sjuk så därför kan jag inte i det läget avgöra vad som är bäst för mig och andra, 2)beter mig jävligt jobbigt och ger upphov till lidande hos arbetskamrater, anhöriga, medpatienter och vårdgivare. Jag inser att jag i dessa lägen inte kan ta ansvar för mig själv. Däremot kan jag göra det i efterhand. Det man vinner på det är att man bättre förstår sin omgivning och sina relationer istället för att enbart kritisera andra. Sen är inte vården perfekt, jag håller som sagt med. Den är i mångt och mycket dålig tom. Men jag fattar också att de gör sitt bästa under de premisser som gäller. Mitt bästa råd är att tjata, tjata, tjata tills du får terapi. Om inte annat för att bearbeta det du varit med om och det du gjort under skoven. Jag har diagnosen borderline s-fren. Tack för en intressant blogg å lycka till
SvaraRaderaDet var en trängd situation. De gjorde många fel. De förklarade inte för mig varför det lade in mig på lpt. Jag tycker dessutom att de överdriver i journalen. Jag förstår självklart att det måste vara jobbigt att hantera mig för anhörig och personal men det jag upplever är att jag inte bir hjälpt jag bir bara nerdrogad. Jag tror att du tror mer och har förlikat dig med att du är sjuk än vad jag har. Jag tror t ex inte att jag lider av en kronisk sjukdom utan att jag efter livets påfrestningar uppvisat sjuka symtom. Tack för att du läser bloggen! Lycka till själv!
SvaraRadera