Ensam

Vaknade tidigt.  J svarar knappt när jag ringer. Jag kan förstå att det är mycket i hennes liv med familj och sysselsättning men jag har inte träffat henne på ett halvår. Hon säger att hon har mycket att göra och inte har råd att hitta på något. Om hon inte vill träffas kan hon ju säga det. Jag känner att jag inte har några vänner för de svarar inte när jag ringer. K påpekar ofta att jag blivit så tjock. Förstår att hon inte menar något illa men jag känner mig på något sätt sviken och sårad av hennes kommentarer.  P och jag bråkar ofta och blir elaka mot varandra. I är vänlig och säger uppmuntrande saker. Hon känns oförarglig men inget svar ofta när man ringer heller. Sen har vi de andra som jag inte har känt så länge men uppskattar att träffa dem.

Jag vet inte vem jag ska vända mig till med mina tankar. Jag känner att folk är så upptagna att det inte blir något samtal. Därför skriver jag här. Jag ska engagera mig politiskt i F!. Om jag objektivt analyserar läget så tror jag att jag hamnat i en sorts isolering som jag måste bryta. Tror att om jag kommer ut och träffar lite folk i ett sammanhang där man möts vid ett intresse så mår man bättre.

Jag känner att jag har problem med vänner. Alltid har alltid haft och kommer alltid att ha. Har självklart en massa fel och brister själv och är väl inte alltid en så bra vän själv. Men just nu känner jag mig ensam.

Var och såg My Fair Lady med Audrey Hepburn. En fantastisk film! Om en fattig blomsterförsäljerska som tas omhand av en fonetikprofessor som gör om henne till en fin dam och slipar bort hennes arbetarklassdialekt och klär henne i fina kläder. Alla har väl på nå sätt en my fair lady i sitt liv. Något man ser potentialen i och vill göra om till sitt. En liten övergiven hundvalp som man hittar och vill ge ett bättre liv.