Seg dag idag. Dagen gick som i ultrarapid, Jag började dessutom tänka lite väl negativt och på allt som är fel. Jag mår ganska bra men mitt liv känns inte riktigt bra. På något sätt visste jag att det skulle bli så här. Att jag skulle leva ett liv som är ganska så ensamt. Jag är 34 år och har en allvarlig psykisk störning enligt vad som står i min journal. Jag vet inte om det är sant. Jag vet att jag har hamnat i sjukdomstillstånd men det tror jag själv är naturliga reaktioner när hjärnan, kropp och själ inte orkar hålla ihop allt utan att det rämnar. Jag tror egentligen inte på mediciner. Jag har aldrig lyckats sköta en medicinering. Litium som jag gick på i 8 års tid var ganska så verkningslöst. Försökte dock intala mig själv att det fungerade och det kanske blev lite placeboeffekt. Vad vet jag! Nu får jag injektioner av läkemedlet Xeplion månadsvis och det är bättre men jag tänker fortfarande lite skevt och världsfrånvänt. Befinner mig på en punkt i livet då det mesta på det stora hela har ordnat sig. Jag är inte bitter eller missnöjd och jag är inte avundsjukt lagd även om jag kan bli avundsjuk oftast på såna som har rikt socialt umgänge alltså vänner som de hittar på roliga saker med. Det jag fick från Gud var begåvningen. Sen var det mesta andra ett helvete.
Jag har skrivit nästan 34 sidor på boken. Att hämnas på folk är meningslöst men jag tänker på August Strindberg som träffade någon som han hade nåt otalt med och då sade han eller tänkte: -Vi ses i min nästa pjäs! Så folk som taskiga mot en eller jävliga i överlag får en annan skepnad i texten men de kommer kanske känna igen sig. Jag förlåter men jag glömmer inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag publicerar din kommentar efter att ha läst den. Your comment will be published after I have read it.