Kärt barn

Jag var på Kulturhuset idag. Jag beställde quesadillas och satt och åt dom själv i godan ro och sen lämnade jag tillbaka några böcker. En kompis ringde och vi pratade. Jag känner mig så maktlös över mitt liv. Jag har ingen ork till att ta itu med saker. Jag bara sover på dagarna. Jag vet inte heller vad jag är bra på. Det känns som jag bara lurar mig själv med det här med att jag ska skriva bok för när jag skriver nåt så blir det så dåligt. Jag får bra lust att radera men det gör jag inte. Jag vet inte alls vad det är jag ska ägna mig åt i livet. Det känns hopplöst bara allting. Sen det här med att jag alltid är singel gör inte saken roligare. Det gör ju heller inte saken roligare at jag är tjock eller fet eller kärt barn har många namn när man väger 150 kg. Jag måste vända på det här nu och göra nåt positivt av min tid och mitt liv. Försöka gå ner i vikt, inte äta queasadillas på kulturhuset utan kanke göra egna själv som är nyttigare.

Soc!

Jag har ju numer sjukpenning och jag ska också söka socialbidrag för det blir alldeles för lite med 7000 kr i månaden. Det känns inte så kul för helst vill man ju ha ett jobb. men jag är inte riktigt i form för att jobba än. Så det blir till att söka soc. Jag vet en som photoshoppade kontoutdraget och visade upp för soc"tanten". Ja so here we go again med att fylla i blanketter och slå knut på sig själv. Men vafan man har ju fått in vanan. Jag fick faktiskt avslag på boendestödet för de tyckte jag kunde klara mig själv. Så jag kanske får avslag från ekonomiskt bistånd också för att de tycker att jag ska klara mig själv. Tänk om de föreslog att man skulle prostituera sig. Ja det skulle inte förvåna mig om de började med det. Introduktionskurs för sexarbetare: "Så håller du smittorna borta med några enkla knep. " "Torsken har alltid rätt. osv. Haha. Jag det är ju för väl så länge man kan skratta åt eländet.
Jag får väl helt enkelt göra gratissaker, sitta på bibblan, låna böcker. Osv.


Jag var i Nacka forum idag med pappa. Vi var på möte med försäkringskassan.Käkade nån pastahistoria i reastaurangdelen. Känner mig fortfarande trött och lealös. Allt är bara grått, grått, grått. Jag låtsas att jag är streetart graffiti konstnär och fyller i med färg i det gråa men det tycks inte hjälpa. Vad ska jag göra? Haha jag satte ut en annons och sökte en kille som jag träffade på Debutbar11/122- 12. Kanske är man desperat för här eftersöker man folk.

Videostar

Drömde att jag var med i en musikvideo. De hade castat mig för att jag var tjock så skulle jag proppa i mig varmkorv. Asså om nån ringde och frågade på riktigt om jag ville göra ett sånt stunt så hade jag inte tackat nej för man tar ju inte sig själv på 100 % blodigt allvar jämt. Jag hade dock inte pallat och se resultatet sen. Mats Udd gjorde en video som jag var med i då jag skulle se "sunkig och sliten ut." Jag gjorde så gott jag kunde men jag blev bortklippt sen. Här övan är videon- Hollow heart av Timo Räisinen. Aldrig ensam av Jonathan Johansson är jag med i  en sekund.

Hon är såyeah yeah wowwow

I julas så var jag sjuk. Ni kan gå tillbaka och läsa om ni vill för jag har inte raderat det jag har skrivit. Det är väldigt förvírrat och rörigt det jag skrev och jag uppdaterade var tionde minut typ. Nu är jag friskare inte frisk för det blir jag nog aldrig helt. Men jag har inga syner, hallucinationer,röster och jag tror inte jag är fjärrstyrd som jag trodde i julas. Jag trodde nån var ute efter mig. Jag trodde jag skulle dö. Sen trodde jag att jag reste tillbaks i tiden till Nazityskland och blev jagad av nassar som skulle förinta mig för att jag är nonkonformist. Galet värre!

Nu sover jag väldigt mycket. Tror jag måste minska ner på abilify. Från 30 mg till 15 mg.

Min Katarina

Ni vet facebook har en sån där privat chat. En kille som jag typ inte ens visste att jag hade som vän ploppade upp i min chatt och var ute efter att ligga. Han hade rökt på  och var kåt. Så kontaktade han mig av alla människor. Jag ba ja okej. Jag är liksom inte van att nån fancy mig. Men sen var det han som fick kalla fötter och ångrade sig. Jag kände eh whatever spela roll. Inte alls. Han är ju söt och så men inte min typ. Kom och tänka på att när en kompis hade raggat upp nån kille på en efterfest och det var liggstämning såå utbrast han "Åh vad jag längtar till min Katarina." Den här snubben på chatten kanske kände så att han längtade till sin version av Katarina. Vad vet jag. Jag raderade konversationen för jag kände mig lite smutsig. Jag ska ju inte va så här tillgänglig till höger och vänster.  Men jo om han den hemliga beundraren ringer igen då säger jag inte nej.

Små citroner gula

I brist på annat att gå på vid sen kvällstid igår på bio så gick jag och en kompis och såg "Små citroner gula" och vi hade väl inte så höga förväntningar på filmen men den var verkligen dålig. Pinsamt dålig. Den handlade om Agnes en tjej på 29 år som jobbade på en av stans finaste restauranger och får sparken och i samma veva så gör hennes strulputte till musiker pojkvän slut. Hon får hjälp av bästa väninnan och sen så har hon en sån tur att en kock från restaurangen hon tidigare jobbade på ska öppna egen krog och han vill ha med Agnes som delägare då behöver Agnes bara skjuta till sisådär 800 000 kr och det gör hon med hjälp av sin kära mor som tar av de pengar och och gubben skulle åka på europa resa för. Utan att säga nåt. So far so god. Men den nya krogen slår upp portarna och ingen kommer. Jo Agnes har lurat dit "Lola" synonymen för en krogrecensent som är en kille i Agnes ålder som bor i hennes port. Ja jag ska inte avslöja mer. Men det var så jäkla krystad dialog och uselt manus. Det finns ju bra romantiska komedier. You've got mail är ju en favorit. Den har det som små citroner gula inte har. Smart dialog, intressant händelsutveckling. Roliga karaktärer. Men små citroner gula håller inte måttet. Det är inte roligt det är inte ens gulligt eller charmigt. Man undrar mest när den ska ta slut.

Romankaraktär

Zzzzz bara sovit. Min romankaraktär är cia agent men det är svårt att veta vad en sån gör eftersom de är jäkla hemliga. Jag har dock ett tydligt signalement av agenten som jag har upplevt i min drömvärld. Jag säger inget mer så har jag inget sagt. Ni får läsa sen. Det är dock ingen deckare. Ingen chick-lit heller för den delen. Det är en roman kort och gott! Cia agenter jobbar på hemligt uppdrag i flera år på hemlig ort vad jag har förstått det. De är hårdtränade och specialiserade inom ett visst område.  De jobbar för Usa och bevakar landets intressen och skyddar landet mot fientliga krafter. Min karaktär är i sverige av alla ställen. Han sitter på ett café och då.....

Lucy

Mår bättre idag. Jag ska ut och röra på mig. Gå och kanske träna också om jag orkar. Läste bloggen av Lucy. Den tjejen blev inte gammal. Bara 25 år. Hon dog av brusten tunntarm och blodförgiftning som kan ha att göra med hennes tidigare genomförda gastric bypass. Lucy var också psykiskt sjuk. Mina tankar går till hennes anhöriga. Jag sökte på psykisk sjukdom + gastric bypass och hamnade där. Hon skriver att hon har varit alltifrån anorektiskt till kraftigt överviktig och vägde över 200 kg då hon var som störst. Tycker det är sorgligt att man som ung tjej är så utsatt och det är så viktigt det här med utseendet. Att det går så långt att man dör på kuppen i jakten på att passa in. Att bli godkänd. Jag är inte direkt purung längre men jag kan ju inte ungå hur folk hela tiden pikar mig för att jag är tjock och om det inte är viktväktarna eller itrim som de tycker att man ska testa så anser de att en gastric bypass vore bäst. Kan de inte bara låta mig vara? Tror de att jag är dum och inte fattar att det är dåligt på många sätt att vara överviktig? Tills vidare så säger jag nej till operation av det skälet att jag är psykiskt sjuk. Det brukar inte bli så lyckat när psykiskt sjuka genomgår fetmaoperationer. Jag försöker så gott jag kan med att träna och röra på mig och att äta så nyttigt jag kan efter bästa förmåga. Men herregud jag kan inte trolla bort mitt hunger och sug. Det måste jag jobba med. Varje dag får jag kväva impulserna att gå och handla godis eller äta direkt ur kylskåpet. Det är en ständig kamp.

Fiktion

Ska skriva idag om den här karaktären, känner ingen sådan. Men jag kan låtsas. Han existerar i min fantasi och det räcker. Jag vet precis hur han ser ut och hur det låter när han talar. Jag målar upp en bild av hans barndom, hans tonår. Hans familj. Hans jobb, hans sexualitet hans relationer. Hans vanor, hans tillkortakommanden. Hans goda sidor. Självbedrägerier. Ovanor och laster. Listan kan göras lång. Dock blir det inte jag utan han och namn? har inte kommit på  nåt än. Det ska vara ett neutralt namn. Nåt vanligt. Något internationellt gångbart namn. Men inte för cheesy. Svårt.

Idag så känns allt som vanligt igen. Jag har lite paranoia men det klingar av lite i och med att jag blir bättre. Jag trodde när jag var sjuk att jag skulle kidnappas av en ondskefull hallick och såld till perversa galningar. Tur att det bara var en dröm.

Tack livet!

Vaknade i morse. Jag drömde att ondskan var efter mig. Jag vet att det bara är dröm, pictures in a book och inte verkligt. Men jag blir lika rädd varje gång. Min mamma tog sitt liv och då är oddsen eller vad man ska ska säga höga för att jag också ska det. Det brukar bli så men jag har inga planer på att ge upp trots att det stundtals är svårt mitt liv.  Jag läste om en tjej, hennes mor tog livet av sig och det gjorde hon med. Jag tycker det var sorgligt, tragiskt och hemskt. Det finns liksom inget försonande över att en människa väljer att ta sitt liv.

Om jag nu får självmordstankar så tänker jag gå till psyket med en gång och lägga in mig där tills det värsta har gått över.

Förut var det en hemlig beundearare som ringde mig. Ring igen! Vem du nu är!