Slapparn

De senaste veckorna har jag liksom bara slappat hemma. Jag tycker inte om mig själv när jag inte gör något! Så är det bara. Jag kanske ska få praktik på en tidskrift men det är inte säkert än. Men det vore ju kul om det blev så. Jag vet dock inte exakt vad det är jag ska göra men vi får väl se. Jag kanske kan vara någon form av redaktionsassistent och svara på mejl och ringa samtal och så. Jag låter ju trots allt ganska så trevlig på telefon.

Jag har ju filmvetenskapen men den har inte kommit igång riktigt än, alltså c-uppsats arbetet och det. Jag måste skriva mail till handledaren och förklara att jag inte kommer att kunna närvara vid det första lektionstillfället eftersom jag ska opereras dagen innan. Hoppas att det går bra. Hoppas jag klarar min ekonomi i år och så. Tidigare har det ju gått relativt bra.

Hoppas jag slutar känna mig så oattraktiv när jag går ner i vikt. Att jag inte går i en bar och gömmer mig i ett hörn istället för att vara öppen och prata med folk. Fast visst kan jag prata med folk ändå. Men det är det jag försöker beskriva att jag känner mig så osexig. Jag tror inte att någon normal människa kan tända på nån som är så stor som jag är. Men det blir bättre när jag har gått ner till i varje fall tvåsiffrigt. Nu väger drygt 140 kg! Fy! Fast jag försöker se det som är fint med mig, att jag har ganska fin hy och fint hår och vackra ögon. Om vi nu ska vara såhär navelgazers.

Ska du bli som far och mor?

Satt hemma och ruttnade framför datorn och sen bara men vafan jag går ut så jag gick till Tranan där en amerikansk Dj spelade. Jag träffade ett gift par där som jag gick till Riche med. Det var trevligt sen blev jag så trött att jag gick hem och käkade mini delicato bollar som fyllekäk och drömde mardrömmar om att jag var efterlyst och jagad av Interpol. Fast jag visste inte vad det var jag hade gjort.

Är mest upptagen med flytten. Ska köpa så lite som möjligt. Jag har ju en säng och det är ju det viktigaste.

Tänkte på hur förnedrande det är att ha och göra med myndigheter egentligen. När jag var sjukskriven så var försäkringskassan på mig hela tiden och frågade när jag skulle börja jobba och jag bara men vafan jag är ju sjuk! Jag kan väl inte veta det heller. Sen så satte det mig i arbetsträning mot min vilja och jag bara kände att jag orkar inte med detta så jag bröt med försäkringskassan helt och jobbade på hemtjänsten i ca 8 månader och sen började jag plugga. Jag är väldigt glad över det. De flest handläggare var otrevliga och nedlåtande förutom en då som hette Jonatan. Han var jättebra, trevlig och tillmötesgående. Jag jobbade ju när jag var sjuk vilket resulterade i många misstag och tråkigheter, men jag har en förstående chef och det blev ju bättre sen. Nu har jag klarat 15 poäng av 30 och jag får de sista 15 poängen i januari. Så visst är jag kapabel när jag äter medicinen och så.

Jag kom och tänka på detta när jag läste artikel i DN om Viktor Johansson som har skrivit boken "Wrestlarna"  som handlar om förnedringen unga möter när de ska ut i arbetslivet. Jag ska absolut läsa den boken. I boken skildras camflickor som har krossade skådisdrömmar som säljer camsex för att försörja sig och där är någon som tatuerar in en sponsorlogga på huden. Min kommentar till detta är att allt är så förbannat uppbrutet. Det finns liksom ingenting kvar för allt är så kommersialiserat och köpt och reklamat och upptaget så där finns inget rum för den som vill göra något eget av sitt liv. Det är det här är du lönsam lille vän? Hela tiden!

Jag har själv spenderat mycket tid på arbetsförmedlingen och där fick man veta att man inte skulle tro att man var något, att man inte var värd något och att man skulle ta det det som erbjöds inte det man ville ha.