torsdag 7 mars 2013

Sjukvård

Varannan månad går jag och lämnar ett litiumprov. Det är ett par rör som fylls med blod. Jag tror att de slänger blodet när de har testat det. De kollar litiumvärdet. De vill veta om de ligger på en bra nivå eller om de ska öka eller sänka tillförseln av litium. Mitt brukar ligga på 0.6 eller 0.5 vilket är lite för lågt. 0.7 är nog bäst för mig. För andra äldre personer räcker det med att ligga på 0.3. Men jag är verkligen ingen läkare så ta inte mina ord för sanning. Vissa ska ligga på 1.0. Det är individuellt men man kan bli förgiftad om kroppen har fått mer litium än den klarar av då kan man drabbas av:
  • darrningar i musklerna/muskelryckningar
  • ostadighet
  • sluddrigt tal
  • dåsighet och förvirring
  • medvetslöshet
  • Jag har dock aldrig råkat ut för detta. Och pepper peppar ta i trä så hoppas jag att jag slipper. Om jag ska vara ärlig brukar jag ta en extra litiumtablett eller två utan att fråga läkaren först när jag känner mig lite extra låg eller uppåt. Det är för att gardera mig mot en kollaps. När jag blev sjuk i julas så hade jag slarvat med medicinerna. Då föll allt som ett korthus ändå.

    Läste även om detta med allmän eller öppen journalföring eller vad det heter. Min läkare sa att jag var sluten och att typ bara han plus kurator och sköterska kan läsa i min journal. Jag glömde fråga varför. Har folk snokat i min journal?  Eller han kanske vill skydda mig så att obehöriga inte läser. Hursomhelst så står man på en logglista om man läser någons journal och det är bara personer som jobar med patinten som kan läsa vad jag förstår. Jag tänker inte begära att läsa min journal. Det man inte vet tar man inte skada av.

    1 kommentar:

    1. Jag begärde ut min journal innan jag fick min diagnos, för att kunna påvisa felbehandling. Beroende på vilken tattarläkare jag träffat (AT-läkare som alltså bara gjorde sin psykrotation och inte var specialister) så hade jag olika bakgrund - jag hade själv varit missbrukare skrev en, en annan att jag gått i terapi tillsammans med mina föräldrar. Ingetdera är sant och jag har verkligen inte sagt det heller. De tog i princip bort hela min journal innan diagnosen när jag diskuterade saken med min första specialist, för hon sade att det var värdelöst ändå för de hade bara fokuserat på mina depressiva episoder och öht inte brytt sig om att notera mina hypomaniska perioder. Den finns ju såklart kvar men ingen tar någon notis om den eller hänvisar till saker som hände innan 2006.
      Man kan bli väldigt deprimerad av att läsa sin journal, jag fick en kopia på läkarutlåtandet min psykiatriker skrev till ansökan om sjukersättning, och det var ju jag som stod beskriven där fast det var deprimerande att läsa om den personen.
      Kram Bea.

      SvaraRadera

    Jag publicerar din kommentar efter att ha läst den. Your comment will be published after I have read it.