Var ute igår på Skunkfesten. Drack några öl och blev väl kanske lite rund under fötterna. Det var roligt att träffa några av skunkarna. Det var ju i och för sig många som inte dök upp. Men de som var där var roliga.
Jag känner mig lite tom på känslor som jag tror att jag har skrivit om tidigare. Jag känner mig ganska jämn i humöret och lite bortdomnad att kunna känna något överhuvudtaget. Det grämer mig lite jag vill kunna känna saker. Skratta av lycka och gråta av smärta. Men det kan jag inte som läget är nu. Jag tror att det är litium som gör det. Den medicinen lägger locket på känslorna.
Men å andra sidan så hjälper ju medicinerna ganska mycket. Jag hör inga röster längre och ser inga hallucinationer. Men jag önskar ändå att jag en dag kunde bli fri från mediciner och allt vad det heter. Jag vet inte om det är möjligt i framtiden. Men jag hoppas!
Min mamma som också var bipo som jag blev lite zombifierad av litium, hon hade också problem med att känna saker. Det var jobbigt att se att hon inte kunde bli riktigt glad eller ledsen eller arg, men vi visste också att alternativet var mycket värre. Jag äter inte litium utan en medicin som heter Lamictal (aktiv substans lamotrigin), den påverkar inte på samma sätt vilket jag är glad för. Vem vet, i framtiden kanske forskare hittar bättre mediciner eller sätt att manipulera hjärnan så att oönskade beteenden försvinner. Läskigt samtidigt, men jag tror att jag skulle ta lite manipulation för att bli medicinfri faktiskt. Ta hand om dig Bea!
SvaraRadera