Roten till det onda

Jag är fortfarande ledsen och känner mig helt misslyckad. Alltså som sagt jag bryr mig egentligen inte om att jag blev av med jobbet där på hemtjänsten. Jag har ju haft det i ca 10 års tid som extraknäck, det är ju ett övergångsjobb och jag måste ju gå vidare. Men jag känner såhär: Vem vill anställa någon som väger 150 kg och som dessutom har psykiska problem? Inte är det många VET jag. Min sociala status är väldigt låg just nu om inte obefintlig. Så jag måste göra något åt min vikt. Alla tjatar om att jag väger alldeles för mycket och att de inte känner igen mig och så. Jag har misströstat vad gäller bantningsmetoder eller om det är finare att säga att man lägger om sin livsstil. Whatever. Det är samma sak! Det funkar inte för mig alls. Klart att jag går ner om jag äter mindre men så fort jag slutar väga och räkna varenda kalori så går jag upp igen som en raket. Så nu ska jag be att min doktor skriver en remiss till Ersta sjukhus igen för att göra en gastric bypass. Jag vill inte egentligen men det är den enda vägen ut för min fetma är roten till allt det onda i mitt fall. Inte för att jag är så dum och naiv och tror att jag kommer bli lycklig för att jag går ner större delen av min övervikt att killarna kommer flockas runt att förlagen kommer slåss för att ge ut min debutroman osv. Nej men jag får chansen att leva som en normal människa, får plats i stolar, kan köpa vanliga storlekar i klädaffärer och slipper oroas av att dö i förtid av fetmarelaterade åkommor.

Hoppas läkaren kan hjälpa mig. Han är snäll och godhjärtad och är på min sida. Han kan föra kampen mot försäkringskassan och kanske ge mig en ny medicin. Ska dit vid 14 för jag försov mig i morse.