Call girl-recension

Nu har jag sett Call Girl och jävlar vad obehaglig bordellmamman Dagmar Glans var som spelades av Pernilla August. Hon var så extremt manipulativ att hon när hon tom var häktad försökte hon linda poliserna runt sitt finger. Bordellmamman utnyttjade kallt minderåriga flickor utan att känna minsta samvetskval. Visst tjejerna fick lite kontant ersättning men det var inte mycket utan större delen av kakan behöll Dagmar för sig själv. När småtjejerna klagade på att det var trötta fick det en liten påse med pulver att dra upp i näsan. Så var det bara att sära på benen för en lönnfet, grånad gammal gubbe som visade sig var ämbetsman, kanske chef på säpo eller rent utav statsminister.

Dagmar Glans är en fiktiv karaktär men verklighetens förlaga hette Doris Hopp och en kvinna vad namn Eva Bengsson har gått ut i medier i efterhand och vittnat om hur Hopp var spindeln i nätet i en call girl verksamhet i Stockholm på 70-talet. Eva Bengtsson var bara 14 år när hon mer eller mindre tvingades till prostitution av Hopp som antagligen lovade guld och gröna skogar och till en början var snäll och omfamnade för att sedan bli aggressiv och hotfull.

Rammotivet i Call Girl är makt. Det är valår och Statsministern talar sig varm för bland annat jämlikhet. Samtidigt när det kommer fram mer och mer om  Dagmar Glans bordellverksamheten  och att det är män från samhällets absoluta toppskick som är kunder så förstår man att det innebär en oerhörd säkerhetsrisk för Sverige. De unga flickorna är bara brickor i ett spel. Med knappt utvecklade kroppar blir de skändade av överheten som tar allt ifrån dem.Men det finns goda krafter också som försöka stoppa eländet och dra fram minsta lilla smutsliga hemlighet i ljuset. Polisen John Sandberg är den tappre krigaren för rättvisan som lägger ned sin själ i att stoppa bordellverksamheten men han möter ett större motstånd än vad han kunde ana.

Ja, det är en mycket sevärd film. Jag rekommenderar den varmt. Den får fem lithionit av 5 möjliga.