Walk of shame

Ska fortsätta spinna vidare på det här med att vara fet och varför jag är en så bra kund hos bantningsindustrin. Jag är på inget sätt dum och förstår intellektuellt sätt att man ska göra av med fler kalorier än vad man tar in för att man ska gå ner i vikt. Jag har inte särskilt dåligt självförtroende och självkänsla heller. Jag lyckades tom sluta röka efter 17 års rökande då jag var uppe i 1,5 pack om dan. Nu har jag varit rökfri ett år .  Där är väl alla med? Varför kan jag inte bara göra matsedlar som jag följer, väga mig, gå långa promenader. Ha ett slutmål och sätta upp delmål. Varför? Varför?

 Jag är läs och skrivkunnig. Det är dessutom inget fel på min hörsel. Jag ser löpsedlar som skriker ut "tappa 10 kg innan midsommar". Jag läser månadsmagasin, veckotidningar , kvällspress och morgontidningar, ser på tv, använder internet. Där möts jag hela tiden av bilder på smala och vackra människor och budskapet att de mår så jävla bra och äter så rätt är så hälsosamma och motionerar så mycket. De tjocka är med i små reportage där de talar om hur dåligt de mår, hur sjuka de är och hur utstötta de är i samhället . Nån gång kanske en tjockis går i emot detta och ger uttryck för att hen mår alldeles utmärkt vilket möts av vilda protester i kommentatorsfält osv. Råd från vänner och främlingar vilken bantingsmetod som är bäst haglar över en var man än går. Alltså jag blir hjärntvättad. Det sker en form av hetsjakt på mig för att jag är tjock. Jag bli indoktrinerad med ett budskap att jag måste bli smal till varje pris. Få är de som säger att jag duger som jag är. Summan av allt detta är att jag undviker sånt jag tycker är kul som att gå ut på klubbar och vara bland folk för att jag ska banta och vara hemma. Jag kan inte handla de kläder jag vill ha. Jag skiter i att söka jobb för vem vill ha en tjock på sin arbetsplats. Jag undviker att dejta för vilken kille vill ses ute med en fet? Så lever jag på hoppet om att kunna bli "smal" en dag. Who am i trying to fool? Jag kommer aldrig bli smal. Även om jag går ner i vikt så jag till synes sätt ser ut som vem som helst så kommer detta tankesätt att leva kvar. Så jag läser om nån som har lyckats jag blir så glad för hens skull så jag prövar samma metod ut i ren deperation. And fails. But you are doomed if you don't try? Kanske är lösningen att bara kasta allt jävla skräp från bantningsföretagen och släppa pressen på att jag måste gå ner i vikt. Då kanske jag finner en glädje i att äta igen och äter då normalt. Det här med att ställa upp i förnedringsteve är ju so not me. Så att jag sökte Biggest loser var ju helt knäppt! Men jag gjorde det för att jag inte såg en annan väg ut. Nu var det ju en jävla tur att jag inte kom med. Men det hade blivit jävligt bra teve!