LOVE

Lyckligtvis är man ju ovetande om vad alla tycker om en. Man hör inte det som sägs när man inte är närvarande. Visst blir man nyfiken och skulle vilja bugga dom ens sk kallade vänner. Nu låter det som jag är bitter eller arg på nån men det är jag inte. Saker är som det är.

Tror jag börjar bli lite manisk för jag tappar lite tidsuppfattning också går jag upp i varv. Skrattar lite för mig själv. Jag känner varningssignalerna så jag gör bäst i att motstå impulserna att gå ner till närmaste ölhak och grabba tag i första bästa människa och lösa världsproblemen. Visst man kanske i bästa fall får en kul kväll och en vän för livet och i värsta fall men för livet. Men jag vill inte förvärra mitt tillstånd så jag försöker ta det lugnt och varva ner. Hemma.

Lustig grej som hände ner jag gick på Götgatsbacken. Det kommer fram tre små troll(läs ryska killar) och frågar på ryska var Patricia(båten alltså hoppas jag)  ligger och jag som aldrig har läst mig ryska förstod fast vadå det kanske inte var så svårt men ändå när jag pekade och förklarade på engelska så blev den ena så glad att han kysste mig på pannan.

Jag hade sett Diary of a lost girl på Filmhuset. En stumfilm av Pabst. Minns sluttexten:  A little more love and no one would be lost in this world.