Jag älskar film

Nä jag gick inte till Café Valand på Surbrunnsgatan. Jag stannade kvar på filmhuset för jag skulle se en film- Och tranorna flyga. Det var en rysk film från 1957 och inte en propaganda film utan en tankfull kärlekshistoria. Det handlade om en soldat som skulle ut i krig för att fightas för sitt kära fosterland och hemma lämnades hans flickvän. Han kom aldrig tillbaka och flickvännen tvingades till en annan tillvaro men med hopp om att hennes kärlek skulle återvända. Fast det var inte så enkelt och hennes känslor skildrades på ett komplicerat sätt. Det var oerhört vackert!

Jag har tänkt på en sak idag och det är det att jag hatar när folk säger att de tycker synd om mig. För att jag är tjock och att jag är sjuk bland annat. Alltså det vill väl visa sitt medlidande men det känns som de ser ner på mig. Jag vill inte vara ett offer.

Visst jag kan ju medge att när jag skriver i bloggen så drar jag upp det som är fel. Så då blir det ju så att folk tycker synd om mig. Blondinbella för att ge ett exempel gör ju tvärt om och säger att allt är så jävla bra jämt, nästan i varje fall. Hon vill ge ett sken av att hon är lycklig och framgångrik det är liksom hennes koncept. Fast det är klart att hon får ta mycket skit för det. Hon är ju inte nån jävla jantelagsslav i landet lagom. Sen kryper det fram rykten om att hennes kompisar får betalt för att vara med henne och att Bella varit mobbad och haft panikångest och tom varit på psyket. Då är det ju även synd om Blondinbella fast hon har det så bra rent materiellt sätt och nu träffat en kille som är jättekär i henne och är med henne av ren fri vilja. Men nog snackat om henne. Jag vet ju vem jag själv är ändå. Jag låtsas inte vara nån annan. Jag är Bea. Folk kanske dömer  mig och ser ner på mig men jag bryr mig inte för jag har ett egenvärde.