Ödet

Pappa sa idag att han var rädd för att jag skulle bli så fet att jag tillslut inte skulle kunna gå utan bara kunna ligga på en soffa och kolla på tv och äta skräpmat. Som man ser i amerikanska dokumentärer. En gång när jag slog på tv:n såg jag en stackars kille som var så tjock att han inte kunde komma ut genom dörren. Det fick skära loss kortsidan av huset och lyfta ut honom med en lyftkran. Jag läste i en blogg om ett annat fall där en kvinna vid sin död vägde runt 250 kg och henne fick de lägga på ett lastbilsflak för hon fick inte plats i en likbil. Sen lade dom vardagsrumsmattan över henne som skydd. Så kördes honom genom stan och alla pratade om den feta kvinnan på flaket. Jag läste ett bra inlägg i en blogg (hittar tyvärr inte inlägget igen så jag kan inte länka) men hon pratade om ett det är någon slags bestraffning när man bantar för att man helt enkelt inte står ut med hur man ser ut. Hon menade inte dom som bara hade 3 kilo kvar från graviditet eller de som varit på utlandssemester utan de som är riktigt tjocka. De som inte är smala med några extrakilon utan de som är tjocka eller feta. Man blir ju hela tiden påmind om att man är oattraktiv, ful och ohälsosam som tjock när man ser bilder av idealet i media. Vården talar om för en att man löper extremt stor riska att drabbas av fetmarelaterade sjukdomar. Man läser om att som överviktig blir man ratad av arbetsgivarna osv. Så allt detta bakas ju ihop och bildar ett extremt förakt för sig själv eftersom man är så fel. Förgör mig utplåna mig och gör det nu. Så man börjar äta enligt någon kostregim. Man käkar mat man inte gillar, man pinar iväg sig själv på plågsamma motionspass och allt det där orkar man göra i kanske några veckor vissa klarar månader och andra år. Man går ner och vissa når målvikt men man är inte i mål för det för nu ska man bibehålla den nya vikten och det krävs då att man har koll på minsta lilla kalori annars smyger sig kilona på igen. Och inte har självföraktet försvunnit för det nä för hen är ingen gäst man utan vidare motar på porten. Nu skärskådar man sig själv ser man hur huden är lös och fladdrar och och om man skulle vara intim med någon mot all förmodan så är det i varje fall med ljuset släckt.

Roten till det onda

Jag är fortfarande ledsen och känner mig helt misslyckad. Alltså som sagt jag bryr mig egentligen inte om att jag blev av med jobbet där på hemtjänsten. Jag har ju haft det i ca 10 års tid som extraknäck, det är ju ett övergångsjobb och jag måste ju gå vidare. Men jag känner såhär: Vem vill anställa någon som väger 150 kg och som dessutom har psykiska problem? Inte är det många VET jag. Min sociala status är väldigt låg just nu om inte obefintlig. Så jag måste göra något åt min vikt. Alla tjatar om att jag väger alldeles för mycket och att de inte känner igen mig och så. Jag har misströstat vad gäller bantningsmetoder eller om det är finare att säga att man lägger om sin livsstil. Whatever. Det är samma sak! Det funkar inte för mig alls. Klart att jag går ner om jag äter mindre men så fort jag slutar väga och räkna varenda kalori så går jag upp igen som en raket. Så nu ska jag be att min doktor skriver en remiss till Ersta sjukhus igen för att göra en gastric bypass. Jag vill inte egentligen men det är den enda vägen ut för min fetma är roten till allt det onda i mitt fall. Inte för att jag är så dum och naiv och tror att jag kommer bli lycklig för att jag går ner större delen av min övervikt att killarna kommer flockas runt att förlagen kommer slåss för att ge ut min debutroman osv. Nej men jag får chansen att leva som en normal människa, får plats i stolar, kan köpa vanliga storlekar i klädaffärer och slipper oroas av att dö i förtid av fetmarelaterade åkommor.

Hoppas läkaren kan hjälpa mig. Han är snäll och godhjärtad och är på min sida. Han kan föra kampen mot försäkringskassan och kanske ge mig en ny medicin. Ska dit vid 14 för jag försov mig i morse.

Sparken

Idag fick jag sparken från mitt jobb på hemtjänsten. Fatta va deppigt att inte ens kunna klara ett enkelt jobb. Det var hon med blodiga handduken som hade ringt och varit upprörd över att jag förstört hemma hos henne. Fattar inte för jag sa ju verkligen förlåt och tvättade handduken på min fritid. Men hon hade andra saker att anmärka på tanten och det var saker som att jag pratade med mina kompisar i telefon och att jag tog tid på hur lång tid det tog för henne att käka sin vidriga risgrynsgröt som hon skulle ha varje kväll. Saker som inte alls är sanna. Visst ringde det en gång men då avlutade jag samtalet på en gång och jag har inte tagit tid men eftersom man har fler att gå till måste man ju kolla på klockan. Chefen sa att att andra pensionärer hade tyckt synd om mig och sagt att jag luktade illa ibland. Så då tänkte hon att hon måste ju tänka på företagets rykte och image så därför fick jag sparken. Alltså om jag ska vara helt ärlig och lägga handen på hjärtat så är vårdjobb att ta hand om andra inte min grej så jag blev ju inte ledsen för att min karriär inom just den branschen är slut. Mest tänker jag på en förlorad inkomst faktiskt och en sysselsättning. Nu har jag ju skrivandet och jag tror att jag ska ägna  mig mer åt det. Men visst att det här händer betyder ju något. Jag vet att jag inte är riktigt frisk och antagligen inte kan  sköta ett vanligt arbete som det är nu. Har försökt nå min läkare och ska försöka få tid att träffa honom så kan vi gå vidare och se hur vi ska lösa saker. Egentligen borde jag väl sagt upp mig själv för länge sen men man är väl lite slö. Svårt att få arslet ur vagnen. Men jag måste ta reda på vad jag vill göra med mitt liv och det kanske jag inte kommer på precis idag.

Rökpelare

Det var lite pinsamt. Jag blöder ju ganska mycket när jag har mens. Måste ha ibland både binda och tampong och då hade jag varit i hemtjänsten hos en pensionär och satt mig på en stol där det låg en handduk i linne då blödde det igenom på hennes linneduk och hon blev jättearg. För det var med hennes släktemblem broderat på men vadå det kunde ju inte jag veta och det är ju sånt som händer. Men jag gick hem och tvättade duken och den blev helt ren om inte renare än den var innan och så strök jag den också och gick upp och lämnade den till henne igår och då sa hon att hon tyckte jag skulle operera bort livmoder och äggstockar så slapp jag blödningarna. Åh jag bara men jag vill ju ha barn och då sa hon att barn är överskattat eller nåt i den stilen.

Jag var hos en kompis igår och åt stekta dumplings. Hon är inbiten rökare så jag köpte ett cigg paket till henne. Det är det andra ciggpaketet jag köper i år den andra köpte jag i juli till min minderåriga granne som med pipig målbrottsröst frågade mig om jag kunde göra honom en tjänst och ja där går väl min gräns alkohol skulle jag inte köpa ut i varje fall och inte cigg heller egentligen jag är ju emot rökning nu för tin.. Fy mig. Fatta att jag varit rökfri i nästan precis ett år. Det är fantastiskt! Jag har gått upp minst 10 kg i vikt men hyn har blivit mycket fräschare och tänderna likaså och jag luktar inte askkopp längre. Det skönaste är befrielsen av en jävligt jobbig ovana. Man behöver inte ständigt jaga efter cigg eller pengar till dessa. Man måste inte gå ut i minusgrader från utanför krogen för att man vill ta ett bloss. Man slipper känna sig äcklig helt enkelt. Men det är klart jag ska inte sticka under stol med att jag tyckte att det var jävligt gott att röka och avkopplande samt stressbefriande. Men det var till ett alldeles för högt pris! Cancer, tandlossning, KOL osv. Det är inte värt det.

Jag kollade på dokumentärer om olika beroenden och det värsta av alla måste väl ändå vara heroin. Jag har aldrig testat det. Jag har vänner som rökt heroin och tagit sån där snowball eller speedball med kokain och heroin. Men det har varit i andra länder. Heroin är så oerhört beroendeframkallande och tända av på heroin är en rent fruktansvärt horribel upplevelse. Så den ständiga jakten efter pengar man måste ju antingen prostituera sig eller stjäla allt som sitter löst för att man ska få ihop till sin dagliga dos vilken ökar med tiden. Sen dör man oftast i en överdos. Som en spillra av sitt forna jag.

Call girl-recension

Nu har jag sett Call Girl och jävlar vad obehaglig bordellmamman Dagmar Glans var som spelades av Pernilla August. Hon var så extremt manipulativ att hon när hon tom var häktad försökte hon linda poliserna runt sitt finger. Bordellmamman utnyttjade kallt minderåriga flickor utan att känna minsta samvetskval. Visst tjejerna fick lite kontant ersättning men det var inte mycket utan större delen av kakan behöll Dagmar för sig själv. När småtjejerna klagade på att det var trötta fick det en liten påse med pulver att dra upp i näsan. Så var det bara att sära på benen för en lönnfet, grånad gammal gubbe som visade sig var ämbetsman, kanske chef på säpo eller rent utav statsminister.

Dagmar Glans är en fiktiv karaktär men verklighetens förlaga hette Doris Hopp och en kvinna vad namn Eva Bengsson har gått ut i medier i efterhand och vittnat om hur Hopp var spindeln i nätet i en call girl verksamhet i Stockholm på 70-talet. Eva Bengtsson var bara 14 år när hon mer eller mindre tvingades till prostitution av Hopp som antagligen lovade guld och gröna skogar och till en början var snäll och omfamnade för att sedan bli aggressiv och hotfull.

Rammotivet i Call Girl är makt. Det är valår och Statsministern talar sig varm för bland annat jämlikhet. Samtidigt när det kommer fram mer och mer om  Dagmar Glans bordellverksamheten  och att det är män från samhällets absoluta toppskick som är kunder så förstår man att det innebär en oerhörd säkerhetsrisk för Sverige. De unga flickorna är bara brickor i ett spel. Med knappt utvecklade kroppar blir de skändade av överheten som tar allt ifrån dem.Men det finns goda krafter också som försöka stoppa eländet och dra fram minsta lilla smutsliga hemlighet i ljuset. Polisen John Sandberg är den tappre krigaren för rättvisan som lägger ned sin själ i att stoppa bordellverksamheten men han möter ett större motstånd än vad han kunde ana.

Ja, det är en mycket sevärd film. Jag rekommenderar den varmt. Den får fem lithionit av 5 möjliga.

Psykologen

Pappa och jag ska gå på bio ikväll och se filmen "Callgirl" om den svenska bordellhärvan på 70-talet. Jag har läst att filmen har fått blandad kritik och jag försöker att inte tänka på det jag läst utan ska bilda mig en egen uppfattning. Min gamla lärare på filmskolan Örjan Roth Lindberg sa att man ska ha vara öppen och förväntansfull när man ser en film. Det är något jag faktiskt alltid tänker på när filmen går igång.

Idag så skickade jag ett email till min filmvetenskapslärare att jag skjuter upp uppsatsarbetet ännu en gång. Jag mår inte riktigt bra och kan inte hålla på med sånt här krävande arbete. Visst jag känner mig misslyckad som ger upp men å andra sidan så vet jag att det blir bäst såhär. Antagligen sätter jag igång i vår. Never ending story jag vet. Men men. Nån gång blir den väl klar om jag så själv har nått pensionsåldern.

Kom att tänka på det här med gamla lärare som gjort intryck på en. Jag hade en lärare i filosofi och psykologi som hette Martin Levander som var riktigt bra.. Han hade ett rakt och rättframt sätt att lära ut saker på så och gav en verkligen inspiration att själv söka egen information och lära sig mer om något som han tog upp. Om jag inte själv var koko så kanske jag hade läst vidare inom psykologi. Fast det är ju rätt många som arbetar inom psykiatrin som har egna psykiska problem. Jag vet en överläkare som är bipolär. Så det ena utesluter inte det andra. Men jag vet inte om jag hade passat som psykolog, jag tror jag hade engagerat mig för mycket i mina patienter och kanske lånat ut pengar eller låtit dom sova över hos mig. Såna saker som man verkligen inte ska göra!

Kortslutning

Mådde riktigt uselt igår så dåligt att jag funderade på att åka till psykakuten. Men jag gjorde inte det och istället kollade jag på en dokumentär om konstnären/fotografen Gregory Crewdson. Jag blev lite lugnare. Jag tänkte att jag inte ville trängas på psyket bland alla psykfall :-). Nä jag skojar. Jag menar att psykakuten en lördag kväll inte är en så harmonisk miljö. Skälet till att jag skulle åka dit var en snabbjustering av medicinen och kanske få tala med någon expert. Men sen tänkte jag att det kunde vänta till måndag. Just nu idag känner jag mig lite frånvarande och lite ofokuserad. Jag vet inte hur det känns att vara lobotomerad men jag känner mig avklippt. Igår var det ångest, smärta och ledsamhet som jag kände men nu är liksom alla känslor avdomnade. Jag känner inget eller det finns liksom ingen kontakt emellan mig och mina känslor nu. Det kanske är en försvarsmekanism att det går en kortslutning när systemet blir överhettat.

Blåsningen

Min kind har svullnat upp över natten, jag ser ut som jag lever på medeltiden. Igår var det dags för att drar ut den andra visdomstanden och den här var lite svårare att få ut och de fick borra och bända länge innan de slutligen fick ut den  - i tre delar. Tandkirurgen skulle ha nästan lika mycket för att dra ut denna tand, alltså över två tusen kronor och då undrar jag om det verkligen kan stämma? Det kvitto man får med specifikation blir man ju inte direkt klokare av. Jaja inte nog att man har blivit barskrapad man har också blivit fulare på kuppen. Vilken blåsning! Ja men egentligen är väl hela livet en blåsning om man tänker efter. Undrar om det var som ett lotteri när man fick ett liv innan man föddes eller om en jury utsåg utmaning vem som skulle födas till vad och få genomgå olika slags prövingar. Sen kanske man få stå till svars för vad man har gjort i livet. Tror det har gjorts rätt många b-filmer på detta tema. Jag såg en amerikansk film om en tjej som var superytlig och utseendefixerad och så dog hon i bilolycka och hoppade in i en annans kropp som visade sig vara en överviktig "ful" kvinna med dessutom taskigt självförtroende. Men det fick henne att lära sig lite om livet innan det var dags för henne att gå upp i det eviga ljuset.

Jag har tjatat om det förut men jag känner mig ensam. Det blir inte bättre av att de flesta mammor jag ser med barnvangar tycks var ett par år yngre än mig till skillnad mot förr, kanske 10 år sedan då de var betydligt äldre. Jag är inte i fas med tiden! Inte för att man ska göra som alla andra men jag känner att något fattas i mitt liv och det är mening. Det känns inte som något meningsfullt liv att somna och vakna själv och göra allt själv. Planera allt själv. Utan nån. Människor är inge singeldjur. Man lever med flocken. Jag är inte deprimerad och jag tänker inte ta "the easy way" out. Nä får se när jag juryn tycker det är dags för mig att definitiv sorti och det blir nog inte om väldigt många år. Jag vill gärna ha en egen familj. Det är min dröm. Men tills dess så lär man åka på på en hel del blåsningar.

Cherry cola

Känner mig lite oinspirerad till att blogga just nu och jag menar vad har jag blogga om? Inget händer ju för fan! Varje morgon så tänker jag att nu idag ska jag försöka äta nyttigt. En plan som fallerar allt efter dagen fortlöper. Det blir en caffe latte och därefter kanske en lunch ute. Blodsocker fall vid 15 och en coca cola som bot och sen en maffig middag och kanske lite choklad. Inte särskilt nyttigt mao. Men ni vet ju att jag ständigt kämpar med vikten så jag behöver inte tjata mer om det.

Nä ni, mitt liv är rätt så händelslöst. Jag träffar för lite folk det tror jag är problemet ja. Jag ska faktiskt försöka ändra på det och gå på fler fester och evenemang. Kanske anmäla mig själv till en kurs. Jag är inte känd för att vara nån blyg viol så det är inte det. Jag tar ofta intitivet till konversationer med folk och jag kan bjuda på mig själv. Men det är det att jag liksom har kommit lite off från allt som händer. Vänner har stadgat sig och har inte plats för mig på sin agenda. Vad bitter jag låter! Men det är ju så!

Kärlek och dejting finns inte alls på min världsatlas. Tyvärr. Jag hade önskat att det var lite mer av den varan men icke. Men om man ska träffa någon så kan man inte bara sitta inne. Visst jag är reggad på både Mazily och Okcupid men några napp i fiskdammen har det inte blivit ändå. Om man inte räknar med alla otaliga sexinviter man får på såna cybertillhåll. Men det hör ju till. Det kan vara trevligt med lite hederligt cyber sex någon gång ibland men att få tio copy pastade meddelanden som alla har som fattig andemening att upplysa mig om att jag är antingen sexig, het eller båda på samma gång och att avsändaren är välhängd blir det kanske lät lite tjatigt i längden. Då undrar jag när händer det, detta ögonblick som en skraplottsköpare upplever du hen skrapar fram tre lika summor i miljonklassen. När blir det jackpott för mig? Jag  vet inte riktigt vad som ska hända eller vad jag ska känna men det ska vara då allt bara stämmer och det känns rätt. Klyschor jag vet. Men jag tror att det finns inom mig då jag vet att det är the moment I've been waiting for.

Noomi the one and only

 Noomi Rapace som är med i denna video gick på Södra Latin då jag gick där. Redan då var hon en riktig teaterbrud och år 2000 så fotade jag henne med några andra skådisar för att de skulle ha några pressbilder. Jag tycker att det är kul att hon blivit en sådan världskändis på kort tid och redan då i övre tonåren märkte man att hon hade något speciellt. Hon var som en Kamikaze pilot och hon skulle bara lyckas. Lyckas har hon ju i alla högsta grad och har redan en karriär som är mycket få förunnat.