Igår var jag och fikade med en kompis på Café 60 på Sveavägen. Vi pratade lite om ditt och datt. Kompisen berättade om en gång då han jobbade som taxichaufför så skulle han hämta en tant som bajsat på sig på en fest. De hade svept in henne i sopsäckar och han hade fönsterna öppna så att de inte skulle lukta sen i bilen. Stackars tanten det måste ju varit jättepinsamt för henne.
Jag känner mig lite tom som jag har försökt att beskriva i tidigare inlägg. Jag tror inte jag har gråtit på flera månader. Men ibland rinner tårarna ändå utan att jag är ledsen. Jag känner mig lite likgiltig inför det mesta. Det är inte så här "åh vad kul det här ska bli". Utan mer "jaha".
Jag känner att jag vill göra något av mitt liv. Inte bara sitta och kolla på tv.
Tårarna låter som en biverkning, det blir liksom felkoppling i hjärnan med medicinerna så känslorna stämmer inte överens med vad man egentligen känner djupt inom sig. Hoppas att det går över, det är tufft när man inte har kontroll över saker inom sig. Kram Bea.
SvaraRadera