Jag hör mindre röster nu än förut. Men rösterna är ofta otrevliga och nedlåtande. De hackar liksom småbitar av självkänslan. Samtidigt var rösterna ett sällskap då jag var isolerad. Då spelade det liksom inte så stor roll vad de sa huvudsakligen var att dom var där. Jag har sjukdomsinsikt och förstår att jag var sjuk, Att det var just röster och inget som var verkligt. Men ibland inbillar jag mig att rösterna var en speciell förmåga som jag hade och som skiljde mig från andra människor. Att jag kom i kontakt med en ytterligare dimension eller något. Men det var bara ett uttryck för min galenskap. Blott och bart.
Jag har asperger men har ofta en inre röst som säger saker åt mig. Vet inte om det är samma slags röster. Har aldrig berättat det för nån psykolog. Jag ser mig som lite synsk så som du beskrev. Kanske är det för att jag e galen men det gör ingenting :) tack för bra blogg, hälsn Elin
SvaraRadera